Herr talman! I dag har vi samlats för att debattera och diskutera forskning. Få saker är så oändligt viktiga för vårt land som att vi har hög nivå och god kvalitet på forskning och högre utbildning. Det är så vi kan få mat på bordet i slutändan, och det är så vi bygger välstånd i Sverige.

Vi är ett litet exportberoende land och en kunskapsnation, så frågan om forskning är oerhört viktig. Låt oss också konstatera att högskola och universitet har tre uppdrag, nämligen forskning, utbildning och nyttiggörande. När regeringen och staten i sin budget sänder pengar till denna sektor i form av basmedel är det riktat mot utbildning och forskning men faktiskt inte mot nyttiggörande. Det finns ett slags grundtanke om att nyttiggörandet är en konsekvens av forskning. Jag tror att vi i Sverige som nation behöver se över och fundera på vad nyttiggörande faktiskt är. Det är både utbildningen och forskningen, och vi behöver ett system som bättre och klokare funderar runt nyttiggörande.

Centerpartiet har tre ambitioner när det kommer till forskningen. Den första gäller den akademiska friheten, som vi värnar och vill stärka. Det handlar om den individuella friheten att själv få söka frågorna och att forska på det man tycker är intressant och komma fram till resultat, helt fritt från näringsliv, politik eller ideologier. Det handlar också om den institutionella friheten, det vill säga att våra lärosäten är de som bäst kan bedöma och styra sin egen verksamhet. Detta har vi talat om tidigare i kammaren.

Centerpartiets andra ambition är att vi ska stärka kvaliteten på vår spets. Jag ska återkomma till det.

Den tredje ambitionen är att högre utbildning och forskning ska finnas närvarande i hela landet. Det finns både en poäng i fråga om kunskapsuppbyggande men också en regionalpolitisk poäng när det gäller att försörja regionala och lokala arbetsmarknader med kompetens och skicklighet. Därför behöver det finnas högskolor i hela landet.

Tillbaka till spetsen i forskning. Vi har ett finansieringssystem i dag som inte riktigt driver spets, om vi ska vara helt ärliga. Vi har basfinansiering och vi har konkurrensutsatta medel. Så långt ser det bra ut. Idén med basfinansieringen är att den ska användas till fri forskning. Men hur är det de facto?

För det första: Administrationen på universiteten äter upp basfinansieringen. Ju mer man vill direktstyra från politiken till sina myndighetshögskolor och ju mer det blir new public management, desto mer administration måste högskolorna ha. När man går bort från tillit och går mot new public management ökar administrationskostnaderna.

För det andra: Medfinansieringskrav äter upp basfinansiering. I dag när forskarna söker medel hos Energimyndigheten och andra finns det krav på medfinansiering som ska tas från basmedlen, och då försvinner pengar från den fria forskningen.

För det tredje: Akademiska hus äter upp basfinansiering. Enorma summor går för de flesta av landets lärosäten till hyror till Akademiska hus i stället för till forskning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Forskning

För det fjärde: Nyttiggörandeaktiviteter äter upp basfinansiering, eftersom de inte har ett eget finansieringsspår.

Basfinansieringen som var tänkt som den fria forskningens garant har alltså i stället blivit de svarta hålens fyllningsmassa. Det är inte riktigt klokt. Detta behöver vi utreda i Sverige. Kvar blir styrd forskning och i många stycken dessvärre medioker forskning.

Regeringen säger att man vill råda bot på svag spetskvalitet med riktade satsningar och ökad internationalisering. Jag skulle vilja kommentera det. I betänkandet kan man läsa att regeringen skriver: "Sverige är ett litet land och det är viktigt att våga göra prioriteringar så att Sverige i stället kan bli ett land som är världsbäst inom vissa strategiska områden där den fria forskarinitierade forskningen har en central plats."

I den allra sista delen finns det en motsägelse som är ganska intressant. Å ena sidan vill man från politikens sida styra forskningen mot vissa områden, och sedan säger man att där ska forskningen vara fri. Det är som ett kosläpp på våren där man säger till kossorna att det finns ett helt fält som ni ska få springa ut och beta i, men när kossorna sedan kommer ut är det en inhägnad på tio gånger tio meter som de får vara inom. Det är inte bra för kossorna, och det är inte bra för forskningen. Där behöver nog regeringen lite hjälp med att fundera på hur man kan stärka spetsen i svensk forskning.

Den andra ambitionen är ökad internationalisering. Professor emerita Alexandra Waluszewski från Uppsala universitet kommenterade något om detta på Svenska Dagbladet Debatt på nationaldagen. Hon skrev: Internationell rekrytering kräver att Sverige framstår som ett attraktivt land för såväl unga forskarstuderande som etablerade forskare. Det räcker inte med att kunna erbjuda en högkvalitativ och stimulerande forskningsmiljö. Det gäller också att vara lockande för medföljande partner och inte minst för medföljande barn. Vad universitet och högskolor larmar om är i princip det motsatta: Sverige börjar framstå som ett skräckexempel i bemötandet av internationella forskare.

Det är inga goda nyheter att det är så det ser ut på universitet och högskolor. De har alltså svårt att locka internationella forskare för att det upplevs som att Sverige som land ger människor utifrån kalla handen. Mångkulturen i form av erfarenheter från olika forskartraditioner får alltså inte vara närvarande på svenska universitet och högskolor. Hur ska vi kunna bygga spets, och hur ska vi kunna bygga internationalisering när vi har en politisk kontext där man stänger ute människor från andra länder som vill komma och jobba i Sverige? Det är olyckligt.

Herr talman! Slutligen vill jag yrka bifall till reservation 18 om innovationsstöd, där Centerpartiet ser att vi behöver arbeta mycket mer med området runt innovation, där man kan ta forskningsresultat vidare ut mot produkter och tjänster. Vi vill också stärka våra forskningsinstitut och våra inkubatorer.

(Applåder)