Herr talman! Personer med dövblindhet är en till antalet relativt liten grupp i Sverige, och olikheterna inom gruppen är stora. Man beräknar att det finns cirka 2 000 personer under 65 år i Sverige. Antalet över 65 år är väsentligt större. Det föds årligen cirka tio barn med dövblindhet.

Dövblindhet är enligt en gemensam nordisk definition ett samlingsbegrepp för en kombinerad syn- och hörselnedsättning. Begreppet medfödd dövblindhet används när funktionsnedsättningarna uppkommit innan begreppsbildning, språk och kommunikation har utvecklats. Förvärvad dövblindhet innebär att dövblindheten inträffat senare i livet.

Dövblindhet medför helt specifika hinder som på många olika sätt påverkar möjligheten att vara aktiv och delaktig i olika sammanhang. Få personer med dövblindhet saknar syn och hörsel helt och hållet. Många har funktioner kvar, och för dem kan rätt strategier, hjälpmedel och adekvata insatser göra stor skillnad.

Att få lära sig strategier för att kunna kommunicera med andra och kunna röra sig självständigt i olika miljöer och att få tillgång till anpassade hjälpmedel och dövblindtolk är exempel på nödvändiga insatser. Insatserna behöver ofta bygga på metoder som har känseln och andra sinnesintryck än syn och hörsel i fokus.

Jag vill betona att det är samhället som bär ansvaret för att göra aktiviteter och miljöer tillgängliga. En gränsöverskridande samverkan mellan dem som i sitt arbete möter personer med dövblindhet gör stor skillnad.

Herr talman! Är då samhället en garant för ett gott liv för den som drabbats av dövblindhet? Jag vill peka på tre frågor av politisk karaktär som är viktiga för att få förbättringar till stånd för de personer som drabbats av dövblindhet.

Tillgången till dövblindtolkar är inte tillräcklig. Det är viktigt att den pågående tolkutredningens förslag faktiskt genomförs.

Tillgången till ledsagning och assistans behöver förbättras.

Det behövs också en reformerad syn på teknik, hjälpmedel och digitala tjänster som kan göras tillgängliga för dessa personer. Det har vi sett inte minst under pandemin, då den här gruppen hade väldigt svårt att få tillgång till information och service i den utsträckning de behövde.

Allmänpolitisk debattKultur och idrott

Jag kan också informera om att endast ett fåtal regioner i landet tillhandahåller särskilda tjänster till dövblinda; det görs bland annat i Skåne, som jag kommer från. Dessa personer behöver ett otroligt stöd eftersom vi vet att ohälsotalen är mycket högre än för övrig befolkning. Suicid och suicidförsök är också vanligare än bland befolkningen i övrigt. Ojämlikheten över landet är alltså stor.

Kulturen, herr talman, är en viktig faktor för att människan ska må bra.

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning gäller i Sverige sedan 2009. Så här står det: "Konventionsstaterna ska vidta ändamålsenliga åtgärder för att personer med funktionsnedsättning ska få möjlighet att utveckla och använda sin kreativa, artistiska och intellektuella förmåga, inte endast i eget intresse utan även för samhällets berikande."

Kultur är en mänsklig rättighet, även för den som inte ser eller hör. Konstnärligt skapande och kulturella aktiviteter är av mycket stort värde för dessa personer. Tyvärr är samhällets kulturutbud inte anpassat för dövblinda personers behov. Det krävs att lokaler är anpassade och tillgängliga, och tillgång till dövblindtolk och ledsagare är helt nödvändigt.

Jag vill med dessa ord uppmärksamma en liten grupp personer som drabbas hårt av sin funktionsnedsättning. Jag hoppas därför att insatserna som jag beskrivit ska komma till stånd och därmed bidra till att personer med dövblindhet får möjlighet till ett gott liv och till kulturella upplevelser.

(Applåder)

Utbildning och forskning