Herr talman! Se där – då var vi i mål! I något slags mening vill jag också lägga till ett litet ”äntligen”.

Det går en rak linje till dagens debatt från det beslut som togs i Europaparlamentet den 14 mars 2017. Med röstsiffrorna 491 mot 178 beslutade man då om en reviderad linje för vapendirektivet, ett direktiv som vi som nation är förpliktade att följa.

Det går en lika röd och rak linje från händelserna i Paris, som startade med attacken mot Charlie Hebdo. Tio månader senare blev nästan 500 döda eller lemlästade. Det var ett fruktansvärt angrepp på det öppna samhället. Det var en unik, omfattande och koordinerad terroristattack mot Paris. Målen hade valts med omsorg. Det var en attack mot humanism, mångkultur och pluralism. Självklart behövde samhället i det läget respondera med de antiterrorlagar som Frankrike fortfarande lever under men också med hårdare vapenlagar. Det finns annat som kommer att krävas och som är nödvändigt på flera sätt.

Det samlade arbetet, som bedrivs på bred front i dag, handlar om förebyggande arbete, informationsutbyte, lagstiftningsförändringar och annat som gjort att vi faktiskt befinner oss i ett betydligt bättre läge nu. Men det har inte skett utan att samhället fått betala ett ekonomiskt och praktiskt pris. Vi har fått betala genom att det är krångligare att flyga och till och med att ta sig in i riksdagen. Vi har naggat på den personliga integriteten genom beslut efter beslut. Vi har också fått betala genom ökat krångel för legala vapenägare när de ska hantera sina fullt legala vapen. Så är det. Kampen mot terrorismen har ett pris. Det kan vi aldrig komma ifrån.

Då är det onekligen en viss tröst att det tycks fungera. När vi diskuterar vapenfrågorna behöver vi ta statistiken gällande terrordåd i beaktande, även om det av naturliga skäl helt rimligt handlar mycket om jakt, dynamiskt sportskytte och annat. I grunden är direktivets bakgrund de här fruktansvärda terrorattentaten.

Både Europol och Säpo visar på att både förhindrade och genomförda terrorattacker minskat dramatiskt sedan 2010. Vi kan framför allt se det inom gruppen självständighetsterrorister – separatister kan man också kalla dem. När det gäller vänsterextrema grupperingar har det också minskat dramatiskt. Även beträffande islamism har vi faktiskt kunnat se att både det utförda våldet och hotet som sådant minskat de senaste fyra fem åren. Enligt både Säpos och Europols bedömning finns det egentligen bara en grupp som har en ökad hotbild runt omkring sig, och det är de högerextrema, inte minst självradikaliserade ensamverkande gärningsmän på högerkanten. I stort sett får man alltså säga att det arbete som man gjort mot terrorism har gett resultat.

Men självklart måste det öppna samhället hela tiden göra en avvägning i alla delar. Vi får inte överreagera. Terroristens själva syfte är i grund och botten att uppnå en alltmer repressiv stat, öka polariseringen och försvåra vårt dagliga sätt att leva.

Därför är det extra viktigt att tänka efter inom straffrätten eller när det gäller allokering till säkerhetshöjande system och regelverk för hur gamla flintlåsmusköter ska förvaras, hanteras eller märkas. Alla de delarna hänger ihop.

Linjen må vara rak från Paris till dagens möte, men vägen hit har varit synnerligen krokig. De flesta riksdagsledamöter har hanterat vapendirektivet ett flertal gånger. Flera förslag har lagts på riksdagens bord, med hemläxa som följd. Det är ingen tvekan om att regeringen hade stort huvudbry med direktivets genomförande.

Om jag ska vara lite konfrontativ innan jag ska vara snäll kan jag säga att det ibland handlar om att hålla vissa väljargrupper på gott humör genom att av olika anledningar kasta in grus i regeringsmaskineriet i största allmänhet. Det har medfört en hel del huvudbry på departementet, om det ska vara en tröst. Men nu är det er tur att ligga med den dåliga nattsömnen.

Nu finns det i varje fall en ny proposition. Eftersom jag är först ut kan jag snabbt dra vilka huvudpunkterna är. Den första punkten innebär att kraven på märkning utökas, och samtidigt innebär det en del undantag. Det gäller inte minst de historiskt värdefulla vapen som annars riskerar att förstöras vid en ommärkning. Som gammal historiker kan jag i och för sig tycka att en ommärkning rent historiskt är en liten påminnelse som man om 200 år skulle se med stort intresse på. Men så långt kanske man inte tänker just nu.

Den andra punkten handlar om vapenmagasin. Det har varit en jättefråga för utredningen och den referensgrupp som flera av oss har suttit i. Här kommer det i varje fall en reglering på plats.

Den tredje punkten handlar om vapenmäklar- och vapenhandlarverksamheten och hur det ska definieras. Det är helt rimligt och inga konstigheter.

Den fjärde punkten handlar om dessa verksamheters möjligheter och skyldigheter att rapportera transaktioner med ammunition samt lite andra krav på registrering.

Med det upplever nog både utredningen och referensgruppen att man lever upp till direktiven. Nu hoppas vi att vi undviker att eventuellt bli bötfällda i kommande rättsprocesser och att man nöjer sig med detta.

Jag avslutade vapendebatten i våras med ett litet tack. Jag tänkte att det finns anledning att upprepa det för den goda stämningens skull. Vi hade en mycket klok utredare med kansli som verkligen ansträngde sig för att hitta en lösning. Vi hade också en referensgrupp bestående av bland annat Sten Bergheden här inne och också Tornedalens son Birger Lahti. De gjorde sitt yppersta för att med både sakkunskap och kreativitet hitta lösningar. Det ska de ha stort tack för.

Jag kommer möjligen med en liten moralkaka här på slutet. Litet mer av ett sådant förhållningssätt tror jag att vårt land hade mått bra av i både stort och smått. Det är en tid där ett polariserat politiskt klimat är en väldigt stark norm. Vi behöver uppmärksamma små exempel där man kan komma bättre fram när man helt enkelt hjälps åt.

(Applåder)