Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 2 under punkt 1.

Dagens betänkande har rubriken Stöd till personer med funktionsnedsättning, men egentligen handlar debatten om funktionsrätt, det vill säga alla människors rätt att vara delaktiga i samhället på lika villkor oberoende av eventuella funktionsnedsättningar. Jag tror även att det är så vi faktiskt måste tänka kring de här frågorna: att det handlar mer om rättigheter än om stöd.

Sverige har precis som 165 andra länder ratificerat den så kallade funktionsrättskonventionen, vilket skedde för 15 år sedan. Likväl är dess innehåll fortfarande inte en självklarhet, och den har ännu inte fått det genomgripande genomslag i samhället som den förtjänar. I praktiken ligger väldigt mycket av ansvaret för att förverkliga innehållet i konventionen hos kommuner och regioner i Sverige. Därför anser Centerpartiet att det bör tillsättas en utredning om hur staten kan stärka förutsättningarna för kommuner och regioner att bidra till att Sverige efterlever konventionens innehåll i praktiken.

Herr talman! Ett av problemen i dag är att alltför många beslut tas utan hänsyn till personer med funktionsnedsättningar. Det sker naturligtvis inte av illvilja utan av okunskap. Man funderar helt enkelt inte tillräckligt mycket på hur personer med funktionshinder kan påverkas av olika beslut.

Det kan handla om att man glömmer bort att sätta in en hörselslinga när man bygger nya möteslokaler, vilket gör det svårt för den med hörselnedsättning.

Det kan handla om att man glömmer bort att lägga ut ett taktilt stråk när man bygger en ny trottoar, vilket gör det svårt för den med synnedsättning.

Det kan handla om att man när man ska bygga en ny skola glömmer bort att lärmiljöbehoven ser olika ut för olika personer. Om man inte tar hänsyn till det kan det bli svårt för den som har en NPF-diagnos.

För att komma ifrån sådana missar, som förekommer hela tiden i planeringen, vill Centerpartiet att samtliga politiska beslut och all samhällsplanering ska reflekteras av ett funktionsrättsperspektiv. Det handlar helt enkelt om att ha med sig rätt information in i besluten redan ifrån start.

Herr talman! År 1994 infördes lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, vilket innebar en radikal frihetsreform för många människor med funktionsnedsättningar. En av de viktigaste delarna i lagen är rätten till personlig assistans, vilken när den infördes kom att återge människor rätten att bestämma över sina egna liv och sin egen vardag.

Nu har det gått 30 år, och lagen har blivit kantstött. De ursprungliga intentionerna följs inte fullt ut, och rättigheterna skiljer sig mellan olika delar av landet. Därför är det väldigt positivt med den av riksdagen initierade Huvudmannaskapsutredningen. I utredningen föreslås ett statligt huvudmannaskap för personlig assistans.

Den som känner oss i Centerpartiet vet att förstatligande av verksamheter är något som vi i grunden är väldigt skeptiska till, men vad gäller personlig assistans ser vi att det är helt nödvändigt för att garantera kvalitet, rättssäkerhet och jämlikhet över hela landet. Vi står därför bakom förslaget om att samla det i dag delade huvudmannaskapet hos staten. Men det vi frågar oss är varför regeringen tvekar om att uttala samma tydliga vilja och säga att ett förstatligande faktiskt ska ske, även om man inte kan svara på alla detaljer i frågan.

Herr talman! Inte heller i kontakten med sjukvården är det en självklarhet att folk fullt ut förstår eller tar hänsyn till funktionsnedsattas behov. Personer med funktionsnedsättningar upplever oftare en sämre hälsa och har större behov av kontakt med sjukvården än personer i övrigt.

En fast läkarkontakt är naturligtvis bra för alla som är i kontakt med vården, men det räcker inte för den som har ett omfattande funktionshinder. Här skulle i stället en koordinator kunna fylla en viktig funktion genom att hjälpa till att inhämta information, lotsa rätt inom vården och reda ut situationer så att man inte hamnar mellan stolarna. Inte minst är detta en hjälp som många föräldrar som har fått ett barn med en omfattande funktionsnedsättning skulle behöva. Ofta upplever de stora svårigheter med att orientera sig i sin nya vardag.

Herr talman! Ibland behöver man även inom vården utbildas eller förändas för att bättre ska förstå och ta hänsyn till funktionsnedsattas perspektiv. Ett sådant exempel är tillgången till hjälpmedel där bedömningarna dels kan skilja sig mellan olika kommuner och regioner, dels kan bli orimliga i förhållande till rättigheten att leva ett liv i full delaktighet.

Det kan handla om att man inte får rätt till en rullstol som är anpassad till idrotts- och fritidsaktiviteter trots att den skiljer sig markant från den man behöver i vardagen, i klassrummet eller i hemmet.

Centerpartiet vill se en reglering av hjälpmedelsförskrivningen, stärka rätten till fritidshjälpmedel och även ge möjlighet till att överklaga beslut om man har fått avslag på ett önskemål.

Herr talman! Funktionsrättspolitiken handlar i grunden om att leva upp till det som FN-konventionen stadgar om att personer med funktionsnedsättningar har rätt att leva, inkluderas och delta i samhället på samma villkor som alla andra. Det handlar inte om önskemål utan om rättigheter – medborgerliga fri- och rättigheter. Men det handlar också om möjligheter och alla människors förmåga att bidra, oavsett funktionsförmåga. Den möjligheten måste vi bli bättre på att ta till vara.