Herr talman! Det finns en ganska utbredd uppfattning att för den som hamnar i rullstol är livet slut. Detta belyser GIL och möbelsnickaren Staffan Holm med ett mycket starkt verk som föreställer en rullstol med en enorm likkista i. Fördomarna om den som lever med normbrytande funktionalitet är så omfattande att de är att betrakta som mycket utbredd funkofobi. Det är just på grund av dessa djupt rotade uppfattningar som politiken i decennier byggt ett samhälle som exkluderar medborgare bara på grund av deras funktionalitet.

Räck upp en hand, ni här i kammaren som varit med om att ni kommit till en stadsdel som ni inte kunnat få fysiskt tillträde till! Räck upp en hand, ni som blivit nekade att komma på kollektivtrafiken eller inte kunnat gå in på den restaurang ni önskat eller ens på en toalett när så behövts!

Var och en av oss inom politiken kan ställa oss frågan hur vi hade betraktat regeringar som accepterat en arbetslöshet på nära 20 procent eller en skolgång som inte ger några superljusa framtidsutsikter. Vad hade vi tänkt om politiker som inte satt stopp för att man inte får rätt till assistans trots att det är ens rätt? Anledningen till att vi måste ställa oss dessa frågor är inte bara att det är verklighet för tusentals människor här och nu, utan också att det när som helst kan komma att handla om mig eller om er.

Ingen av oss vet vad morgondagen har att erbjuda. En endaste liten olycka kan vara avgörande för om du kommer att vara del av samhället eller om du helt iskallt blir tvingad att stå bredvid.

Herr talman! Det finns faktiskt inte ett endaste samhällsområde där Sverige inte misslyckas med att ge människor med funktionsnedsättning tillgång till det som andra människor har rätt till. Din funktionalitet är avgörande för vad i samhället du kan ta del av, om du ska få bra utbildning, ett arbete, rätt sjukvård och ett hem där du kan bo och om du ska kunna röra dig fritt i det offentliga rummet. Din funktionalitet kan avgöra om du kommer att få leva ett fullvärdigt liv eller bara existera.

Vårt samhälle är byggt med en lång rad hinder som hade kunnat röjas om vi bara hade sett till att samhället anpassats efter dem som lever där och inte tvärtom. Det är ett fundamentalt misslyckande, som innebär att vi egentligen inte kan se oss som en fullvärdig demokrati.

Vi från Vänsterpartiet har till riksdagen lagt fram en omfattande motion som grundar sig på de krav som kommer från Funktionsrätt Sverige. Vi vill med våra förslag åstadkomma att politiken tar ett helhetsgrepp för att se till att man planerar och bygger hela samhället inkluderande. Vår motion innehåller en lång rad förslag som spänner över många områden, men jag tänker här belysa fem av dem lite extra.

För det första vill vi att regeringen ska ta de steg som krävs för att FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ska bli svensk lag. Svensk lagstiftning måste utgå ifrån att alla människor är likvärdiga rättighetsbärare med samma rättigheter och skyldigheter. Trots att Sverige antog konventionen i riksdagen 2008 har den inte införlivats i svensk lag. Därför är det av yttersta vikt att skärpa ambitionen genom att lagstifta i den riktningen.

För det andra vill vi att regeringen tar de hot och det hat som drabbar personer med funktionsnedsättning på största allvar. Att se mellan fingrarna med den utbredda funkofobin och inte se till att människor är skyddade enligt lag är oacceptabelt. Vi kräver därför att skyddet för personer med funktionsnedsättning säkerställs genom att hatbrott och förolämpning mot gruppen ska ingå i brottsbalkens bestämmelser om hets mot folkgrupp.

För det tredje vill vi att regeringen tillsätter en maktutredning för att öka delaktigheten för personer med funktionsnedsättning. Personer med funktionsnedsättning har generellt en lägre delaktighet och representation i de demokratiska processerna än andra. Det får enorma konsekvenser för hur de politiska frågor som rör gruppen prioriteras och genomförs och är en stor brist i vår demokrati. Vi vet också att en människas möjlighet att påverka sin situation och de frågor som rör den själv har stor inverkan på hälsan och välmåendet.

För det fjärde: Det finns nog inget område där diskrimineringen av personer med funktionsnedsättning blir så tydlig som när det gäller tillgänglighet. I princip hela vårt samhälle är utformat utifrån en starkt normativ uppfattning om människors funktionella förmågor.

År 2015 blev bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning en diskrimineringsform i svensk lag. Det var ett mycket viktigt steg för att Sverige skulle leva upp till konventionen om mänskliga rättigheter, men dessvärre innehåller lagstiftningen flera avgörande undantag. Vi vill därför att regeringen utvärderar hur diskrimineringslagen efterlevs och anpassar den för att eliminera dess brister.

För det femte: Jag vill särskilt lyfta fram vikten av att regeringen står fast vid sitt löfte att staten blir huvudman för den personliga assistansen. Jag är mycket stolt och glad över att vi under förra mandatperioden ingick en ohelig allians med Moderaterna och Kristdemokraterna för att få till stånd denna stora och efterlängtade reform. Det var ett initiativ som samtliga nuvarande regeringspartier ställde sig bakom.

Nu är utredningen klar med ett tydligt besked om att ett statligt huvudmanskap är det mest lämpliga och hur reformen ska genomföras. Jag förutsätter därför att förslaget nu blir verklighet och att regeringen inte kommer att bryta det löfte man själv varit med och drivit fram.

Vänsterpartiet står självklart bakom alla sina yrkanden, men jag yrkar i dag endast bifall till reservation 1.