Fru talman! Det försiggår många viktiga och intressanta debatter här i kammaren, men jag måste ändå erkänna att just dagens debatt är en debatt som ligger mig extra varmt om hjärtat. Det är frågor som jag verkligen brinner för och som jag har motionerat om sedan 2010 när jag kom in i riksdagen.

Jag tänkte även detta år börja mitt anförande med att läsa upp en text: ”Ett problem som är påtagligt i dag när det gäller personlig assistans är Försäkringskassans bedömningar av begreppet ’grundläggande behov’.”

”Försäkringskassans hårda, nästintill inhumana bedömningar av de grundläggande behoven, leder ofta till att personer som själva kan föra mat till munnen och som själva kan klä på sig eller tvätta sitt hår, inte anses uppfylla de grundläggande behoven.”

”Dessa alltför hårda bedömningar leder till att allt fler inte blir berättigade till assistans eller förlorar sin assistans vid omprövning. Med det förlorar de också möjligheterna till inkludering och deltagande i samhället. Möjligheten att leva ett liv som andra människor begränsas påtagligt.”

Fru talman, utskottskollegor och åhörare! Man skulle lätt kunna tro att detta är en text som är skriven i går, men den tragiska sanningen är att det är en text som jag skrev i min motion 2012 – alltså för över tio år sedan. Man skulle kunna tro att det efter så här många år skulle se annorlunda ut, men det gör det tyvärr inte, i så fall bara marginellt.

De senaste mandatperioderna har för många med funktionsnedsättning och deras familjer inneburit en stor tillbakagång. Det går inte att sticka under stol med att tillvaron för många av dessa familjer präglades av otrygghet och osäkerhet under den rödgröna regeringen.

För detta är de socialdemokrater som suttit vid makten under denna tid ansvariga. Det går inte att bortse från att de signaler som regeringen har sänt, till exempel via regleringsbrev till Försäkringskassan, har fått ringar på vattnet som har slagit omkull otroligt många människors liv.

Fru talman! Ingen blir tryggare eller lyckligare av att vi står här i talarstolen och anklagar varandra. Det gynnar ingen. Nu är det dags, som någon annan här också har sagt, att vi tillsammans säkerställer att målen för funktionshinderspolitiken och intentionerna med LSS uppfylls och upprätthålls.

Politiken har alltför länge svikit människor med funktionsnedsättning. Därför är jag glad att vi nu har en ny regering med ett starkt sverigedemokratiskt inflytande. Detta tillsammans med de rödgrönas nyfunna engagemang i frågorna gör att framtiden faktiskt ser ganska ljus ut. Jag är glad när jag ser detta betänkande och de reservationer som finns. Det visar på en vilja att gemensamt driva dessa frågor framåt.

Vi i Sverigedemokraterna står fast vid våra ståndpunkter. Vi menar fortsatt att alla grundläggande behov ska anses assistansgrundande i sin helhet, att assistansersättningen behöver höjas, att blinda och synnedsatta ska beviljas färdtjänst och ledsagning och att barn och vuxna ska ha rätt till hjälpmedel anpassade efter deras behov och utifrån en nationell prislista. Vi vill fortfarande se rätten till en koordinator som familjer kan ta hjälp av och ökade möjligheter att komma i arbete och studier med mera. Vi står fast vid den politik vi har lagt. Det finns mycket som vi gemensamt måste ta ansvar för i dag.

Fru talman! Vår reservation 36, som jag för övrigt yrkar bifall till, handlar just om möjligheten till arbete. Vi menar att regeringen bör utreda fler möjliga finansieringsmodeller för att underlätta för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet att få eller behålla ett arbete.

Fru talman! En annan viktig och avgörande fråga är att det krävs ökad kompetens kring diagnoser och sjukdomar för att tillgodose de behov som finns. Det krävs också ökad kompetens vad gäller just bemötande, och det krävs inom samtliga områden: inom skolan, inom socialtjänst, på olika typer av boenden och daglig verksamhet – ja, överallt. LSS är eftersatt på så många områden, och det måste vi tillsammans sätta stopp för. Därför vill vi se ett nationellt LSS-lyft.

Det som pågått en längre tid är inget annat än ett ovärdigt välfärdssvek som har bemötts med nonchalans och senfärdighet. Men nu verkar det finnas enighet i många av frågorna. Det är dags att vi tillsammans styr skutan åt rätt håll.

Fru talman! Det är inte rimligt att blinda och synnedsatta inte längre beviljas färdtjänst utan uppmanas att noga memorera vägen. Det är inte heller rimligt att funktionsnedsatta från en dag till en annan, som genom ett mirakel, plötsligt inte längre anses ha behov av assistans. Det är inte rimligt att personer med kommunalt beslutad assistans inte omfattas av omprövningsstoppet och att de av rädsla för att få färre eller till och med helt indragen assistans inte ens vågar ansöka om fler timmar, trots att behovet har ökat.

Det är definitivt inte rimligt, utan tvärtom totalt oacceptabelt, att personal på boenden agerar fullständigt vidrigt med både fysisk och psykisk misshandel. Där måste kompetensen verkligen öka.

Fru talman! Det måste vara slut med att framställa personer med funktionsnedsättning som kostsamma medborgare som bara ställer krav och som fuskare, bara för man ska kunna motivera besparingar. Vi måste återigen låta debatten handla om rättigheter och inkludering i stället för att fokusera på kostnader och besparingar. Det är dags att göra om och göra rätt. Jag tänker att vi kan göra det tillsammans.