Fru talman! Som lagstiftare finns det anledning att vara stolt över mycket i den svenska funktionshinderspolitiken. Vi har tydliga nationella mål som tar sin utgångspunkt i FN:s konvention om att personer med funktionsnedsättning har rätt till jämlika levnadsvillkor och full delaktighet. Vi vill uppnå det genom att utforma samhället så att det så långt som möjligt är tillgängligt för alla, oavsett vem man är och vilka behov man har, genom att enskilda personer får individuellt stöd så att de kan leva ett så självständigt liv som möjligt och – förstås – genom att motverka diskriminering.

Vi kan vara stolta över att Sverige är ett land där det finns en bred politisk enighet om att dessa frågor är viktiga och att funktionshinderspolitiken är en del av ett jämlikt och rättvist samhälle.

Som socialdemokrat är det inte så väldigt ofta som jag blir glad av att höra statsminister Ulf Kristersson tala. Jag blev ändå glad när han i sin regeringsförklaring i höstas, precis som Malin Höglund nyss citerade, lyfte upp att personer med funktionsnedsättning fullt ut ska kunna vara delaktiga i samhället och att funktionsrättsperspektivet ska fortsätta att vara i fokus också under en borgerlig regering. Det är en utfästelse att hålla i och att följa upp.

Fru talman! Som det står i det betänkande vi nu debatterar är rättigheter och levnadsvillkor för personer med funktionsnedsättning i grunden en fråga om demokrati. Funktionshinderspolitiken är en förutsättning för att vi ska kunna säga att alla människor har lika värde och att alla har lika möjligheter, lika rättigheter och lika skyldigheter.

Som alltid när det gäller högtidliga utfästelser är detta dock lättare sagt än gjort. Vi har en hel del att vara stolta över, men vi har också mycket kvar att göra från riksdagens sida för att vi ska leva upp till våra utfästelser.

I mitt parti brukar vi säga att alla som kan arbeta ska arbeta, precis som andra partier brukar säga och precis som man kunde höra i en tidigare debatt här i kammaren i dag. Men det är långt ifrån självklart att alla som skulle kunna arbeta verkligen kan arbeta. Samhället brister i stöd och anpassning för personer med funktionsnedsättning.

Om vi ska kunna tala om en arbetslinje på riktigt krävs det betydligt mer flexibilitet och insatser. Det krävs till exempel, som vi hörde nyss, tolktjänster för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet i en helt annan omfattning än i dag om de ska kunna arbeta fullt ut. Förslagen från den tolktjänstutredning som tillsattes av den tidigare socialdemokratiska regeringen ligger nu på den nuvarande regeringens bord, och de behöver bli verklighet.

Fru talman! Jag vill i detta sammanhang också betona hur viktigt det är att personer med funktionsnedsättning som är i yrkesverksam ålder men som inte har ett arbete kan beviljas daglig verksamhet. Det är en insats som ger möjligheter till ökad delaktighet i samhället. Det ger en meningsfull sysselsättning och möjlighet till personlig utveckling.

För att ge människor så goda förutsättningar som möjligt att delta i daglig verksamhet införde den tidigare socialdemokratiska regeringen den så kallade habiliteringsersättningen, ett statsbidrag för att kommunerna ska betala ut en viss ersättning till den som deltar i daglig verksamhet. Det är en liten men väldigt viktig insats som behöver fortsätta, och de få kommuner som ännu inte betalar ut någon dagersättning behöver börja med det. Det är i det lilla ett viktigt bidrag för att säga att allas insatser och allas deltagande räknas och värdesätts.

Fru talman! En annan utredning, som också tillsattes av den tidigare socialdemokratiska regeringen, har lämnat ett viktigt betänkande som nu ligger på regeringens bord. Det handlar om hur den personliga assistansen ska vara utformad. Förslaget är att staten genom Försäkringskassan ska ha ett samlat huvudmannaskap för beslut om och finansiering av insatsen personlig assistans. Det är en viktig förändring för att den personliga assistansen ska vara så förutsägbar och så jämlik som möjligt, oberoende av vilka behov man har eller av var i landet man bor.

Vi socialdemokrater ställer oss bakom förslaget om statlig organisering, och i och med det finns en bred majoritet för förslaget i riksdagen. Jag ser fram emot den fortsatta beredningen av frågan, för med en så genomgripande förändring följer också en rad andra beslut vi kommer att behöva ta ställning till.

Det är också viktigt att vi politiker genomför denna typ av reformer i nära dialog med dem som berörs av dem. Något som är tydligt när jag möter företrädare för funktionshindersrörelsen är att det finns en väldigt stor frustration över de ekonomiska villkoren för både enskilda individer och brukare. Vi kan se hur stora assistansföretag med administrativa stordriftsfördelar och dessvärre ofta usla anställningsvillkor kan fortsätta göra goda ekonomiska vinster samtidigt som många mindre assistansföretag, som vill erbjuda goda villkor för sina anställda, får allt svårare att få ekonomin att gå ihop. På sikt är det ohållbart. På sikt kommer vi att behöva ta ställning till hur samhällets finansiering ska utformas så att det blir hållbart över tid.

Fru talman! Jag står givetvis bakom alla våra reservationer, men för att vinna tid yrkar jag bifall endast till reservation 7 om statligt huvudmannaskap för personlig assistans.