Fru talman! Det var onekligen en intressant resa, från Josef i Betlehem till 80-talet, och så var vi inne en vända på 1998–2002. Tack för detta!

Det var en många gånger sympatisk redogörelse som ledamoten gjorde, och det lät onekligen bra. Men ledamotens anförande var också ännu ett tydligt exempel på hur kristdemokratin våndas och att man egentligen tycker att det är ganska jobbigt att stå och försvara dagens proposition men ändå gör det.

När finansutskottet tog beslut om en extra vårändringsbudget 2020, då den socialdemokratiska regeringen tillfälligt höjde taknivåerna i a-kassan, skrev Jakob Forssmed: ”Men det finns skäl att särskilt understryka vikten av att takhöjningen är tillfällig, annars riskerar den att ha en långvarigt hämmande effekt på övergången mellan a-kassa och arbete. … Kristdemokraterna menar därför att det är viktigt att den relativt stora takhöjningen blir tillfällig och återgår till nuvarande nivåer i syfte att bibehålla drivkrafter till arbete när konjunkturläget är mer normalt.”

Jag förstår att Kristdemokraterna med den ingångsvinkeln våndas här i kammaren i dag. Jag vill ställa samma fråga som jag ställde till den moderata ledamoten tidigare: Hur långt är KD beredda att gå i förhållande till Sverigedemokraterna? Hur långt kommer man att låta Sverigedemokraterna föra kristdemokratin framför sig? Finns det någon gräns för det, eller är det Sverigedemokraterna som styr kristdemokratins hållning på akassans område?