Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag när det gäller arbetslöshetsförsäkringen.
Man brukar säga att ett samhälle visar sin styrka när det gäller hur man behandlar äldre, sjuka, barn och flyktingar. Det är en gammal devis: Det är i omsorgen om varandra som vi visar vår styrka. Detta ser vi också över tid. I ett jägarsamhälle är det den gemensamma härden och fördelningen av köttet som gör att man kan klara sig. I ett jordbrukssamhälle ser man hur man sparar över tid för att klara en kallare tid.
I ett industri- och kunskapssamhälle som det vi befinner oss i handlar det om lön men också om att avsätta resurser för en annan tid, om något händer, och det kan vi göra i form av försäkringar eller via skattsedeln i form av försörjningsstöd och andra stöd. Vi har byggt ett samhälle där vi någonstans fångar upp varandra.
Den absolut tidigaste socialförsäkringen som är dokumenterad är troligtvis i Bibeln. Det är när Josef säger att man ska lagra i sju år för att använda under sju dåliga år. Det är antagligen den första dokumenterade fördelningspolitiska modellen.
Detta är rätt spännande, för det verkar vara rätt allmänmänskligt att vi försöker se och stödja varandra. Eller som Göran Hägglund uttryckte det: Vi ska ha ett samhälle där ingen hålls tillbaka och inte heller någon lämnas efter. Det är precis på detta sätt de olika försäkringssystemen fungerar.
Men samtidigt finns det en problematik – vi såg det bland annat på 1980-talet – om man har ett skatteuttag som blir för högt. Redan på Josefs tid, misstänker jag, skulle bönderna i Egypten ha blivit lite griniga om man hade tagit all deras skörd. Men om man gräddar av en del av skörden, 10, 15 eller 20 procent, och sparar över tid ser man nyttan av det.
På 1980-talet fick vi det spännande fenomenet att skatten var så hög att om man jobbade övertid fick man ofta ha muntligt avtal om att få två timmar ledigt. Det var helt enkelt inte lönt att ta ut det i lön, för då kom man över en brytpunkt. Så är det också med försäkringar.
Om vi har en arbetslöshetsförsäkring som ligger för högt, en sjukförsäkring som ligger för högt eller olika bidrag som ligger för högt, så att gapet mellan att arbeta och att ändå bli försörjd blir för litet, kommer det att uppstå problem. Det spelar så att säga ingen roll vad vi tycker om det. Det vet alla som studerar nationalekonomi. Vi kan gå in när vi vill i historien och titta. Det finns en balanspunkt.
Amerikanska revolutionen började för att man höjde skatten på te, och vi fick Boston Tea Party. Egentligen höjde man skatten på alla varor. Men det finns alltid en balanspunkt.
När jag var förbundsordförande i KDU letade vi efter balanspunkter. Bland annat var det en kollega här i riksdagen, Hans Eklind, som skrev en bok där man talade om grundtrygghet. Vi har försäkringssystem som ger oss en grundtrygghet. Ingen ska lämnas utanför, men ingen ska heller komma efter. Det måste löna sig att arbeta. Det måste finnas en grundtrygghet och en nytta.
Jag har hållit på en del med kommunpolitik och sett hur våra olika försäkringssystem och andra trygghetssystem har fungerat praktiskt. Jag har också noterat att Miljöpartiet har varit inne på samma resonemang, fast de har kallat det medborgarlön. Även där finns resonemanget om var brytpunkten går. Var hittar vi ett läge med en god grundtrygghet och samtidigt en möjlighet att uppmuntra till mer arbete? Mer arbete kommer vi ju att behöva.
Vi är i dag i ett läge där vi har brist på arbetskraft. Vi kommer inte att klara välfärden om vi inte lyckas få fler att komma i jobb. Då blir dessa frågor viktiga.
När jag satt i riksdagen första gången, 1998–2002, skrev jag tillsammans med Stefan Attefall och Maria Larsson en rapport som handlade om den danska modellen. Det är en spännande modell där man har en hög trygghet men en ganska snabbt fallande vinkel. Men man har också sett till att det ska vara lätt att byta arbetsplats. Det är en modell som jag tror kan fungera om det är arbetskraftsbrist, men vad händer om man har en stor arbetslöshet och en brant trappa?
Hur vi än vänder och vrider oss som politiker tenderar vi att hamna i lägen där vi måste väga olika mål, i det här fallet målet att ge människor trygghet om de blir arbetslösa. Jag tycker att Magnus Persson uttryckte det på ett fantastiskt bra sätt här i talarstolen för en stund sedan – hur det kan vara när man själv drabbas. Jag har goda vänner som har hamnat i det läget att de blivit varslade, förlorat jobbet och riskerat att tappa hus och hem. Det är klart att en hög ersättning är jätteviktig för dem.
I Storbritannien träffade och pratade jag med somalier från en somalisk förening. De hade först flytt till Sverige och Norden. På bara några år har nästan 10 000 somalier kommit till Lancaster, tror jag att det var. Jag kommer inte ihåg exakt vilken stad det var, men jag var där på studiebesök som kommunpolitiker. Deras beskrivning var att nästan alla kommit från Norden eller Holland. Jag frågade givetvis om motivet till att de lämnat Norden och Holland och flyttat till Storbritannien, och de svarade: Här fick vi jobb.
Det finns en drivande kraft i oss människor att vi vill vara med i samhället, vara en del av det och göra någonting. Detta tror jag att vi i Sverige behöver ta till oss. Om våra trygghetssystem blir så trygga att människor ställs utanför är det inte givet att det är trygghet. Jag har stadsdelar hemma i min egen kommun där 50 procent är arbetslösa och 40 procent av skolbarnen inte klarar målen.
Som kristdemokrat står jag bakom uppgörelsen. Jag kan hålla med dem som säger att det är Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna som har drivit linjen om en rätt hög a-kassa. Jag har inga problem att ställa mig bakom det, för jag tror att vi behöver ha en grundtrygghet. Men jag tror också att man, när man gör en uppgörelse, är tvungen att titta på andra reformer.
Vi måste underlätta för människor att komma in på arbetsmarknaden. Vi måste se över bidragssystemen i övrigt, för det måste finnas ett mellanrum mellan den ersättning man kan få utan att arbeta och den ersättning man får när man arbetar. Om detta mellanrum inte finns kommer vi att få problem med våra pensionssystem och försörjningssystem, och vi kommer inte att klara välfärden. Vi måste nämligen vara fler som bidrar genom jobb.
Jag tror att de flesta av oss är överens om detta i grunden. Sedan kan man alltid fundera på var balanspunkten i a-kassan ligger, om det är på 70, 90 eller 72,5 procent. De diskussionerna tror jag att vi kan hålla på med i det oändliga. Det viktigaste är ändå att vi överens om att arbete och handel skapar välfärd.
(Applåder)