Fru talman! I det gamla bondesamhället var arbetslöshet en helt okänd företeelse. Det fanns arbete till alla, och det var sådant som missväxt, torka, sjukdomar, olyckshändelser och krig som gjorde tillvaron osäker.

I slutet av 1800-talet blev Sverige på allvar industrialiserat. Stålverk, massafabriker, mekaniska verkstäder, spinnerier och många andra industrier grundades. Därmed började man såklart också anställa industriarbetare som fick lön för sitt arbete, och det var först då man också kunde bli arbetslös.

Även om lönerna var låga innebar ändå en anställning att man hade pengar till mat, boende och kläder. Men när anställningen upphörde och arbetaren blev arbetslös försvann också den ekonomiska tryggheten. Det fanns en fattigvård, men kraven för att kunna få hjälp var hårda och ersättningen, om man över huvud taget fick någon, minimal. Att tvingas gå till fattigvården upplevdes också av många som väldigt förnedrande.

För att stärka sin ställning gentemot arbetsgivarna började de anställda runt om i Europa bilda fackföreningar under 1800-talets andra hälft.

Grundtanken med a-kassan är att människor som står utan arbete ska få ett tillräckligt stöd för att aktivt kunna söka sig en ny sysselsättning. Genom att betala in en avgift till sin a-kassa under tiden man arbetar får man möjlighet till a-kassa om man skulle bli arbetslös. För löntagarna som kollektiv bidrar försäkringen till att förhindra underbudskonkurrens och att upprätthålla löner på en anständig nivå under tider av hög arbetslöshet.

Arbetslöshetsförsäkringen har även en viktig roll i samhällsekonomin. Den dämpar konjunkturnedgångar, förbättrar arbetsmarknadens funktionssätt, har en positiv effekt på produktiviteten, ökar arbetskraftsutbudet och bidrar till ökad jämlikhet.

För att den som förlorar jobbet ska kunna få goda möjligheter att antingen ställa om eller hitta ett jobb som motsvarar ens kompetens behöver a-kassan ge en rimlig ersättning. 80 procent av inkomsten är en rimlig nivå för att säkra inkomsttryggheten och omställningsförmågan för individen.

Under den borgerliga regeringen 2006–2014 raserades målmedvetet och strategiskt många viktiga delar av arbetslöshetsförsäkringen. Villkoren för att kvalificera sig skärptes, ersättningsnivåerna sänktes och höjda och differentierade avgifter infördes. Som en följd av dessa kraftiga försämringar ställdes en stor grupp löntagare utanför försäkringen.

Åren 2014–2018 genomförde Vänsterpartiet tillsammans med regeringen vissa förbättringar i a-kassan. Bland annat höjde vi ersättningsnivåerna, en ny deltidsbegränsningsregel infördes och antalet karensdagar minskades.

Fru talman! Under pandemin genomförde den dåvarande regeringen flera tillfälliga förstärkningar av a-kassan. Ersättningsnivåerna höjdes, och arbetsvillkoret justerades så att fler kunde kvalificera sig för ersättning. Det var nödvändiga och viktiga förstärkningar som Vänsterpartiet drev på och välkomnade.

Nu föreslår alltså den här regeringen att de tillfälliga bestämmelser i lagen som infördes under pandemin ska gälla tills vidare och beskriver förslaget som ”en fortsatt stärkt arbetslöshetsförsäkring”. Förvisso innebär det en förbättring jämfört med läget innan pandemin, men arbetslöshetsförsäkringen behöver såklart förbättras ytterligare. De tillfälliga förstärkningar man tillfört innebär att det fortfarande är knappt fyra av tio heltidsarbetande som faktiskt får 80 procent av sin tidigare lön i ersättning. Förslaget borde alltså egentligen beskrivas som ”en något förbättrad arbetslöshetsförsäkring i behov av ytterligare förbättringar”.

För att försäkringen ska förbättras krävs en del förändringar vad gäller kvalificerings- och ersättningsvillkoren. När det gäller arbetsvillkoret i lagen anser jag att fler löntagare ska och måste ges möjlighet att uppfylla villkoret och därmed kvalificera sig. I likhet med LO tycker jag att kravet på arbetad tid är alldeles för högt satt och att arbetsvillkoret bör sänkas till 40 timmar i månaden. Ett sådant villkor skulle göra det mycket mer attraktivt för dem som arbetar i något slags begränsad omfattning att gå med i en arbetslöshetskassa.

När det gäller karensvillkoret delar jag också LO:s uppfattning att karensdagarna bör slopas helt. Den grundläggande självrisken i en ersättningsnivå som redan från början är under 100 procent, i kombination med ett tak för ersättningen och en successiv nedtrappning av ersättningsnivån över tid, ger redan som det är tydliga incitament för den enskilde att undvika arbetslöshet, om det nu var någon som trodde att man medvetet gjorde sig av med sitt jobb för att leva på en ersättning. Det behövs inget ytterligare självriskavdrag för det.

Avslutningsvis, fru talman, tycker jag inte att det räcker med att permanenta de förbättringar som infördes under pandemin. Det räcker inte heller med att, som slottspartierna enades om i sin budgetproposition för 2023, permanenta de ersättningsnivåerna i a-kassan. För att återupprätta en arbetslöshetsförsäkring som är värd namnet och som faktiskt är en inkomstförsäkring för fler löntagare krävs ännu fler förbättringar.

Vänsterpartiets mål är att 80 procent av löntagarna ska få 80 procent av sin tidigare lön vid arbetslöshet. Vi vill därför höja den högsta dagpenningen och grundbeloppet. Vi vill indexera ersättningsbeloppen till löneutvecklingen. Vi vill höja ersättningsnivån till 80 procent för hela ersättningsperioden samt för tiden med aktivitetsstöd. Vi vill också förbättra kvalificerings- och ersättningsvillkoren, avskaffa karensdagarna i a-kassan och återinföra studerandevillkoret.

Med det vill jag yrka bifall till Vänsterpartiets reservation nummer 2.