Fru talman! Norden är ett starkt varumärke i världen och ses som en politiskt stabil region med långvarig demokrati. Dessa värden är inte självklara och måste därför aktivt värnas. Att migrationspolitiken är ansvarsfull är därför direkt avgörande för Nordens framtid.
Sverigedemokraterna är kritiska till beslutet att genomföra Nordiska ministerrådets samarbetsprogram på integrationsområdet. I det nordiska samarbetet saknas tyvärr tydliga riktlinjer om invandrarens eget ansvar och vilja att bli integrerad i majoritetssamhället.
Vi delar dock Nordiska ministerrådets bedömning att utbildning och arbete är två av nyckelförutsättningarna för en framgångsrik integrationsprocess. Att se till att invandrare har digital kompetens och språkförståelse är avgörande, liksom att arbeta för icke-diskriminering och jämlikhet och mot en framväxande hederskultur.
Integration kan dock och ska heller inte bara ske genom samhällets omsorg utan förutsätter ett individuellt ansvar för att anpassa sig och bli en del av det nya landet och i det här fallet också regionen Norden.
En okontrollerad och ansvarslös invandringspolitik har också bidragit till att goda arbetsvillkor enligt den svenska modellen utmanas då en ny svartarbetande sektor vuxit fram. Vi anser att de nordiska länderna behöver ta ett samlat grepp om den svarta sektorn och genomföra en genomlysning och rapportering av tillstånden på arbetsmarknaden, särskilt när det gäller arbetsplatser och sektorer med en stor andel otrygga anställningar med låga löner.
Fru talman! För att uppnå målet att vara världens mest integrerade region behöver vi samordna oss och stärka beredskapen. Av pandemin har vi lärt oss att det behöver finnas förberedda regelverk som underlättar samarbetet oss nordiska länder emellan och motverkar exempelvis gränshinder.
Därför föreslår vi att det inrättas en gemensam nordisk krismekanism som ska vara beredd att omgående träda i kraft vid samhällskriser. Den ska bland annat innefatta ett särskilt nordiskt inresebevis som möjliggör gränspendlares frihet att driva sitt företag och gör det möjligt för anställda att komma till sin arbetsplats trots pandemi och allmänna restriktioner.
Avslutningsvis vill jag också nämna området vård och omsorg. För att kunna möta det vård- och omsorgsbehov som finns föreslår vi att de nordiska länderna först inrättar en nationell samordning av resurser för att sedan gemensamt kartlägga det totala resursbehovet. Det skulle kunna öppna för att våra nordiska länder ges möjlighet att avlasta varandra om det under vissa tidsperioder uppstår ett ökat tryck på vårdresurserna i något av länderna.
Vi bör också se över om vi kan standardisera och harmonisera regelverket för privata vård- och omsorgsaktörer så att de utan hinder och vid behov kan verka över hela Norden.
(Applåder)