Fru talman! Det nordiska samarbetet är viktigare än någonsin. När världen är orolig och konfliktfylld behöver samarbetet med länder där vi finner en gemenskap i fråga om öppenhet, demokrati, jämställdhet och värdet av rättsstatsprincipen samt mänskliga rättigheter förstärkas. När klimatförändringar och miljöförstöring hotar kan vi genom gemensamma ansträngningar skala upp arbetet för att möta utmaningarna. Våra länder ligger i framkant när det gäller dessa frågor. Tillsammans blir vi starkare.

Vi kan dock inte ta vårt goda nordiska samarbete och sammanhållningen för givna. Genom att ständigt arbeta för att förbättra relationerna, hitta samarbetsområden som ger våra länder nytta och uppmuntra och stödja våra medborgares, inte minst de ungas, möjligheter att få utbyte av såväl kultur som studier och arbetstillfällen håller vi det nordiska samarbetet gott och starkt.

I våra nordiska grannar finner vi både likheter och särprägel. I gränsområden kan det i bästa fall skapas regional samhörighet som bygger på att man kan bo och arbeta, studera och ta del av kultur på båda sidorna av gränsen. Jag har under större delen av mitt vuxna liv bott i en sådan region, Öresundsregionen. Där är närheten mellan länderna påtaglig; regionaltågsresan mellan centrala Malmö och Köpenhamn, det som kallas Öresundståget, tar lite drygt en halvtimme. Det är kortare tid än det tar att resa från ytterkanten av Stockholm in till innerstaden.

Men samhörigheten sätts på prov av gränshinder. Oavsett om det handlar om id-kontroller eller skatteregler som försvårar livet för gränspendlarna behöver lösningar hittas. Jag är glad att de sista inreserestriktionerna med anledning av covid-19 till sist upphörde under 2022. Jag hoppas därför att arbetet med att undanröja gränshinder av ordinarie art tar fart nu när pandemin slutligen är över.

Fru talman! För att underlätta integrationen mellan våra länder skulle vi också behöva se ett bättre samarbete och en bättre samordning på infrastrukturområdet.

Miljöpartiet har varit drivande för att bygga snabbare tågförbindelser såväl mellan Oslo och Stockholm som mellan Stockholm och Köpenhamn. Sedan regeringen har skrotat projektet om nya stambanor riskerar vi i stället att se att järnvägen korkar igen fullständigt när tågtransporterna från Tyskland genom Danmark ökar efter att Fehmarn Bält-förbindelsen öppnats.

Riksdagen har tidigare tillkännagivit att regeringen bör verka för ett ministerråd för trafik-, transport- och infrastrukturfrågor. Dessvärre har detta inte blivit verklighet. I stället har det efter transportministermötet i Fredrikstad i november i fjol uttalats att ministrarna ska fortsätta arbetet inom ramen för befintliga samarbetsformer. Utskottet finner inte anledning att redan nu ge ett nytt tillkännagivande om att inrätta ett ministerråd för infrastruktur- och transportfrågor. Jag tycker dock att det är en viktig fråga att hålla ögonen på framåt, och jag är inte främmande för att återkomma i den.

Fru talman! Såväl pandemin som Rysslands invasion av Ukraina har påmint oss om behovet av att samarbeta mer inom försvar och krisberedskap. Miljöpartiet står bakom att Sverige behöver bygga säkerhet med andra länder, särskilt tillsammans med våra nordiska och baltiska grannländer. Här är Nordefco viktigt, och jag ser fram emot den uppdatering av Nordefcos Vision 2025 som de nordiska försvarsministrarna har beslutat om.

Som min kollega Rasmus Ling poängterade i Nordendebatten förra året har Miljöpartiet visserligen varit kritiskt till ett svenskt Natomedlemskap för Sverige, men vi ser såklart att det kan komma samarbetsmässiga fördelar när alla nordiska länder ingår i samma försvarsallians.

Men det är viktigt att säga att det även inom området civilt försvar och krisberedskap finns en nordisk nytta av samarbete. Exempelvis har Sverige mycket att lära av Finland när det gäller beredskap och lagerhållning. Med klimatförändringarna kommer högst sannolikt antalet fredstida kriser att öka när skyfall, översvämningar, värmeböljor, torka och skogsbränder drabbar. Där behövs det nordiska samarbetet.

Särskilt kännbara riskerar konsekvenserna av ett förändrat klimat att bli i Arktis. Den globala uppvärmningen har drabbat Arktis och dess invånare särskilt hårt. Klimat- och miljöförändringarna är dramatiska i området. Isen smälter, vilket påverkar den biologiska mångfalden och levnadsvillkoren för befolkningen i regionen. Urfolken är särskilt utsatta, i synnerhet eftersom de ofta inte äger marken de brukar. Det minskade istäcket skapar därtill nya förutsättningar för att nyttja naturresurser i området, och nya farleder för sjöfart blir möjliga. Intresset för regionen har därför ökat hos såväl arktiska som icke-arktiska stater i takt med att isen smälter.

Det är alltså inte bara så som utskottet uttrycker att ”klimatförändringarna i Arktis har bidragit till ett ökat omvärldsintresse för regionen”, vilket i och för sig stämmer. Men utskottet fortsätter: ”Utskottet välkomnar möjligheterna som detta ger att mobilisera ett ökat engagemang för att hantera klimatförändringarnas konsekvenser i Arktis.” Det vore såklart väldigt positivt om vi kan få ett ökat engagemang för att hantera klimatförändringarna, men det är inte bara det som står på spel. Arktis har blivit ett område där stormaktsrivaliteten utspelas, och en ökad militär närvaro och aktivitet i regionen får säkerhetspolitiska konsekvenser.

Sverige är ett arktiskt land och ingår därför i Arktiska rådet. Därför har vi ett särskilt ansvar att bidra till ett konstruktivt internationellt samarbete i den arktiska regionen. Det arktiska samarbetet har utmanats som en konsekvens av Rysslands olagliga anfallskrig i Ukraina. Det är positivt att Norge nu har kunnat ta över som ordförandeland i Nordiska rådet. Sverige måste fortsatt arbeta för en stabil, fredlig och hållbar utveckling i regionen. Därför är det viktigt med väl fungerande internationella samarbeten och fortsatt och förstärkt dialog med arktiska och icke-arktiska aktörer i regionen.

Fru talman! Det är också av stor vikt att de globala målen för hållbar utveckling inom Agenda 2030 nås även i Arktis, och i det arbetet måste Sverige vara pådrivande. Den fossila eran måste ta slut, och utvinning av fossil energi i området ska inte få förekomma. De största oupptäckta olje- och gasreserverna i Arktis bedöms finnas inom kuststaternas kontinentalsocklar. Eftersom världen befinner sig i en klimatkris är det av yttersta vikt att dessa fossila naturtillgångar inte exploateras. Att i stället snabbt minska utsläppen av växthusgaser såväl i Sverige som globalt är avgörande för att dämpa klimatförändringarna. Det är en fråga av existentiell karaktär, inte minst för Arktis.

Fru talman! Jag yrkar bifall till Miljöpartiets reservation 13 i fråga om Arktis och i övrigt bifall till betänkandet.