Fru talman! Dagens första talare har redan refererat till vår nationalsång, och redan när den skrevs 1844, mer än 100 år innan Nordiska rådet bildades, var vi nordister. Frågan är dock hur djupt rotad nordismen är hos den stora allmänheten, men det är ett annat kapitel.
Alla här lovordar nog statsministrarnas vision om att Norden ska bli världens mest hållbara och integrerade region till 2030. Frågan är om vi når dit med den fart vi har i dag. Förra sommaren var mitt utskott i Nordiska rådet på sommarmöte på Åland, och där talade den tidigare finländske ministern Jan-Erik Enestam. Han var tydlig med att vi med nuvarande fart inte kommer att nå visionen och att vi måste växla upp.
Hur ska vi då göra för att Nordiska rådet ska bli en starkare kraft och mer relevant? Jag tror att vi måste fokusera på de frågor som rör människors vardag. Förra veckan var jag några dagar på Island på möte med Gränshinderrådet. Där var även samarbetsministrarna samlade, inklusive statsrådet Jessika Roswall, och ministrarna var väldigt nöjda med mötet. Vi hade även ett mycket konstruktivt möte med Gränshinderrådet, och det finns vägar framåt för att växla upp arbetet med att montera ned gränshinder, vilket är oerhört viktigt.
Hur ska vi växla upp på ett politiskt plan? Under pandemin strävade våra samarbetsministrar på, och jag skröt ofta i talarstolen om Sveriges socialdemokratiska samarbetsminister. Hon gjorde ett jättebra jobb, men där tog det stopp. Så hur kan våra samarbetsministrar få högre status och deras arbete mer genomslag? Först när utrikesministrar och statsministrar kom in hände det mer. Vi har samarbetsministrar som gör ett bra jobb, men hur ska Jessika Roswall och hennes kollegor få mer mandat? Det vore bra att hitta en gemensam nordisk lösning på det.
Jag tror att en av förklaringarna är bristande förståelse, vilket jag nämnt i varenda kammardebatt om det nordiska samarbetet. Vi måste få en högre förståelse för hur det är att leva och verka i en gränsregion. Jag har full förståelse för att man inte förstår detta om man inte bor och verkar där. Självfallet beror det på geografin, men på landgränsen till Norge och Finland lever vi som att gränsen inte finns, vilket man måste förstå. För mig att passera gränsen till Norge är som för en stockholmare att gå från östra till västra sidan av Drottninggatan eller från Helgeandsholmen till Gamla stan. Det är precis lika naturligt. Vi lever som sagt som att gränsen inte finns.
Varje gång jag badar där hemma simmar jag över till Norge, för gränsen går i älven. I Värmland kan bostadshuset ligga i Sverige men uthuset i Norge. Det ställde till det lite under kriget, men de som minns säger att det var lättare att passera gränsen legalt under kriget än under pandemin. Ett hus kan ligga i Sverige, men man måste köra via Norge för att ta sig till huset. För en del norrmän ligger närmaste affär i Sverige. Under skogsbränderna 2018 fick vi hjälp från Europa. Vid skogsbranden i min region kom förstärkningen från Norge eftersom det var närmast.
Man måste förstå hur tätt sammanvävda vi är, och först när den stora massan har förstått det kan vi växla upp.
Arbetet med transporter har nämnts tidigare, och Nordiska rådet har jobbat för ett transportministerråd. De nordiska infrastrukturministrarna samlades i norska Fredrikstad i november, och de antog en deklaration för att ta detta arbete vidare. Det måste dock stärkas ännu mer, för mobiliteten över gränserna är hela avgörande.
Fru talman! Vi hörde tidigare att Norden är världens tionde största ekonomi, vilket visar vilken kraft vi har. Men då måste vi få de verktyg som behövs för att vi ska kunna använda oss av denna kraft. Samtidigt måste vi våga ställa de svåra frågorna och öppna Pandoras ask.
Det handlar bland annat om det nordiska skatteavtalet. Jag har förstått av flera finansministrar att det är något de bävar för. Men de vardagsnära frågorna är avgörande, och det vi hör mest om är just skatt på arbete och pension. Jobb, studier, mobilitet och sociala relationer är tveklöst jätteviktiga, men nu när det inte längre är krisläge återkommer frågan om att det saknas enhetlighet i beskattningen och att folk känner sig orättvist behandlade. Här måste vi komma vidare, och i mitt utskott i Nordiska rådet jobbar vi särskilt med att lyfta fram skatteavtalet för att Norden ska få en större enhetlighet och något som upplevs som mer rättvist.
Fru talman! I dagens betänkande står det: ”Utskottet noterar att det i mandatet tydliggörs att Gränshinderrådet i kristider ska bidra till ett bättre kunskapsunderlag för en mer effektiv nordisk samordning i fråga om mobilitetsproblem genom att uppmärksamma regeringar, relevanta ministerråd och sektorer på problem som uppstår samt stå till förfogande för att finna lösningar. Utskottet uppmärksammar vidare att kopplingen till den politiska nivån blivit tydligare, vilket under det gångna året bl.a. ledde till flera kontakter mellan företrädare för Gränshinderrådet och samarbetsministrarna. Utskottet anser fortsatt att de nordiska länderna måste ha en dialog innan beslut fattas om att stänga gränser och att länderna också måste uttömma alla andra alternativ innan gränser stängs. De nordiska länderna bör tillsammans ta ansvar för de konsekvenser som en gränsstängning innebär, vilket är det som Sverige föreslagit i den s.k. samverkansmodellen.”
Det är väl och bra, fru talman, men vi borde ju komma dit att vi inte stänger några gränser inom Norden. Vi ska vara så tajt hopsvetsade att det helt enkelt är uteslutet. Det är dit vi måste komma.
Nu håller vi också på att se över Helsingforsavtalet, alltså Nordiska rådets grundlag. Vi kanske kan komma vidare även i den frågan för att göra oss ännu tätare sammanknutna.
På det senaste mötet med delegationen här i Sverige hade vi besök av de nordiska institutionerna. De hade ett kalendarium över när stora, viktiga, avgörande händelser hade skett i det nordiska samarbetet. Den senaste var på 1970-talet. Det är 50 år sedan. Det är verkligen dags att växla upp och komma vidare, fru talman!
Jag yrkar bifall till förslagen i betänkandet.