Herr talman! Tack, Elin Söderberg, för svaret, i alla fall vad gäller det här med koldioxidbudget. Jag uppfattar det kanske mer som någon form av symbol. Elin Söderberg kallar det ett verktyg, men det är ju inte på något sätt tvingande, som jag uppfattar det hela. Därmed blir det väl ytterligare en i raden av symbolpolitiska åtgärder, så som jag uppfattar svaret. Det är möjligt att jag missuppfattade det, men det är i alla fall så jag tänker.

Vad gäller frågan om reduktionsplikten får vi höra här att det är någon annan som ska fixa det. Nu är någon annan alla andra, nämligen staten. Det kommer alltså att kosta staten eller samhället enorma summor när vi, precis som Elin Söderberg nämnde, redan har en hög inflation, höga räntor och ett ansträngt läge. Här ska staten tydligen på något vis gå ut med ännu mer pengar. Hur många skattemiljarder kommer det att röra sig om? Hur ska det i så fall fördelas för att det ska bli rättvist, som Elin Söderberg var inne på?

För mig låter det som att man har lösningen på den ena sidan klar. Vi har det beslut som togs 2019 - jag har det framför mig här - med reduktionsplikten och hur den successivt skulle öka. Det är det vi ska gå på. Men sedan har vi den andra sidan: Hur tänker Miljöpartiet att man ska få acceptans för omställningen? Får vi inte acceptans för omställningen får vi inte heller folket med oss. Då får vi gula västar eller annat. Då får vi en landsbygd som utarmas, den landsbygd som ser till att vi har mat på bordet, att vi har exempelvis trävaror och att vi har energi. Det är helt avgörande för Sverige att landsbygden kan leva, annars står vi oss alla slätt.

På vilket sätt menar Miljöpartiet att ni ska fixa detta så att alla kan vara med?