Fru talman! I dag debatterar vi näringsutskottets betänkande 17 Kompletterande bestämmelser till EU:s gaslagringsförordning.

Vi står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer, men av tidsskäl väljer jag att yrka bifall enbart till reservation 8, som handlar om möjligheten att bygga ut vattenkraftskapaciteten.

Fru talman! Det talas i dag om vetenskap, konsekvenser och att fakta ska styra våra beslut. Jag tycker att det är en helt korrekt utgångspunkt för politiken och tänker därför ägna stora delar av mitt anförande åt att delge kammaren en hel del fakta samt ställa några ytterst rimliga frågor. Jag börjar med ämnet klimat och fokuset på utsläpp av växthusgaser, då det i dag styr stora delar av politiken och fördelningen av skattemedel.

Enligt FN:s klimatpanel ligger de globala utsläppen av växthusgaser kring 60 miljarder ton koldioxidekvivalenter per år. Enligt Naturvårdsverket kommer mindre än en tusendel av dessa från Sverige. Tar man hänsyn till att Sveriges växande skogar tar upp det mesta av våra utsläpp - det rör sig om nästan 90 procent - är vi redan i dag nära netto noll vad gäller territoriella utsläpp. Detta är ett faktum och inte en åsikt.

Anledningen till detta är främst att vi som ett av få länder i världen för flera årtionden sedan drastiskt minskade vårt fossilberoende genom att ersätta framför allt olja med kärnkraft. Därutöver har vi jämfört med många andra länder en övervägande modern, innovativ, effektiv och utsläppssnål industri. Det arbetet går dessutom ständigt framåt.

Utanför Sverige och EU beräknas de globala utsläppen öka de kommande åren. För att ta ett viktigt exempel utgör Kina i dag den största enskilda utsläpparen. Kina har precis skrivit avtal om uppförande av nya kolkraftverk vars utsläpp motsvarar hela Sveriges årsförbrukning. Med andra ord skulle vi kunna lägga ned Sverige - ta bort Sverige från kartan - och det vi sparade i utsläpp skulle på ett kvartal vara utraderat av Kinas expansion. Detta är ingen åsikt, utan det är ett faktum.

Trots att vi redan är i stort sett klimatneutrala och trots att vi sedan länge har en i det närmaste fossilfri elproduktion har, paradoxalt nog, den uppiskade stämningen avseende konsekvenserna av en pågående klimatförändring sedan några årtionden underblåst en snabb förändring av energipolitiken i Sverige. Det ledde under alliansåren och därefter under Socialdemokraternas åtta år vid makten till en nedstängning av planerbar och fossilfri kärnkraftskapacitet och en massiv expansion av väderberoende energikällor, framför allt vindkraft.

Vindkraft marknadsförs i klimatets namn som grön, snabb och billig. Ja, lovorden om och förväntningarna på vindkraften tycks oändliga. Vindkraften är det energislag som enligt både EU och de flesta partier här i kammaren ska rädda inte bara klimatet utan även dagens krisartade situation på elmarknaden, där perioder med effektbrist numera varvas med elöverskott och där stabila priser bytts ut mot både prisrekord och minuspriser.

Det är också vindkraften som enligt de flesta partier i kammaren ska stå för merparten av det fördubblade framtida energibehovet. Det är ett energibehov drivet av den så kallade gröna revolutionen - den gröna omställningen - där digitaliseringen och utfasningen av fossila bränslen beräknas kräva enorma mängder el. Rubrikerna och de politiska slagorden är många. Snabb, grön, billig och förnybar; så beskrivs vindkraften.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompletterande bestämmelser till EU:s gaslagringsförordning

Det låter ju nästan för bra för att vara sant, och som jag brukar säga: Om något låter för bra för att vara sant är det ofta det. Så hur ser det egentligen ut? Hur är det till exempel med lönsamheten - är vindkraften så lönsam, och i så fall för vem?

Faktum är att det kommer allt fler rapporter om existerande vindkraftsparker och bolag i Sverige där det konstateras att vindkraftsparker driftssatta under åren 2017-2021 uppvisar i genomsnitt väldigt låg lönsamhet. Omkring 80 procent av bolagen gick med förlust, och övriga hade små vinster. Inget bolag gjorde aktieutdelning. Avskrivningstiderna tycks generellt sett ligga långt över praxis, vilket innebär att man har byggt in en övervärdering av bolagen - och detta samtidigt som aktiekapitalet ofta är oerhört lågt i förhållande till det bokförda värdet.

Som före detta controller skulle jag tolka det som att ägarna inte tycks vara beredda att ta några större risker. Till detta kommer ofta statliga kreditgarantier och exceptionellt låga räntekostnader. Risk- och räntekostnader har alltså lagts över på skattebetalarna. Majoriteten av dessa bolag ägs dessutom av moderbolag baserade i Kina, Schweiz och Luxemburg. Man kan ju undra varför. Få andra branscher, mig veterligen, uppvisar samma illavarslande tendenser - och det är alltså detta vi satsar vår framtida elförsörjning och välfärd på. Är det rimligt?

Man säger att intresset för att bygga vindkraft är oerhört stort. Med tanke på det jag precis nämnde borde vi ställa oss frågan varför. Vem tjänar egentligen på det, och vad tjänar de? Är det elkunderna, skattebetalarna, elsystemet, fiskerinäringen, turismen, lokalbefolkningen, samerna, försvaret, sjöfarten eller naturen? Nej, riktigt så verkar det inte vara. Det tycks i många fall vara de internationella, oftast anonyma, ägarbolagen som trots till synes dålig lönsamhet tjänar något på det. Frågan är vad.

Ett annat illavarslande tecken är att en hel del bolag nu säljs för ingenting och att andra gör kraftiga nedskrivningar. Ett aktuellt exempel är Skellefteå Kraft, som skriver ned sina - det vill säga skattebetalarnas - tillgångar med 500 miljoner kronor. Man har även påbörjat en nedmontering av kraftverk. De lönar sig helt enkelt inte.

För någon vecka sedan hade vi dessutom negativa elpriser. Det producerades mer än vad som förbrukades, och eftersom el inte går att lagra i större mängder måste den dumpas, det vill säga exporteras - och då till dumpade priser. Man fick alltså betala för att bli av med elen. Är det ett tecken på ett robust och stabilt elsystem? Nej, det är det inte.

Fru talman! Den fråga som hänger i luften är hur vi hamnade här. Jag skulle vilja beskriva skeendet - vi kan kalla det processen - i korthet.

Det började med politiska subventioner som kraftigt ökade andelen sol- och vindkraft i systemet. Subventionerna ledde till kraftig utbyggnad, som på sina håll nu har lett till överproduktion. Överproduktionen i sig leder till volatila, och ibland väldigt låga, elpriser. Det innebär i slutändan att icke-subventionerad planerbar kraft - det vill säga fossilkraft, vattenkraft och kärnkraft - får problem med lönsamheten, vilket tidvis gäller även den väderberoende kraften.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompletterande bestämmelser till EU:s gaslagringsförordning

Fortsättningen på detta blir att planerbar kraft tvingas läggas ned. Och eftersom solkraft och vindkraft är beroende av väder - just sol och vind - kan den inte ersätta den planerbara, förlorade elen, vilket i slutändan leder till sämre tillförlitlighet, i värsta fall omfattande elavbrott och planerade bortkopplingar.

Jag skulle vilja påstå att det är där någonstans vi befinner oss i dag. Min gissning är att nästa steg - om inte ambitionerna i Tidöavtalet förverkligas, vilket jag hoppas att de gör - blir att vi i panik tvingas besluta om att bygga ny planerbar kraft väldigt snabbt, helst i går. Varken väljare eller industri kommer att acceptera att elen kommer och går och att priserna är extremt volatila. Och vad har vi då vunnit, fru talman och kära kammare? Har vi minskat utsläppen? Har vi förbättrat vår konkurrenskraft? Har vi satsat alla tusentals skattemiljarder på rätt saker? Jag låter frågorna hänga i luften och gissar att ni anar mina svar på dessa frågor som det nu är hög tid för alla politiker att besvara.