Herr ålderspresident! Nu finns det många trådar att plocka upp här, och det finns flera saker där jag verkligen håller med Paulina Brandberg. Det gäller till exempel att arbetsmarknaden är riktigt skev och vidrig med en arbetslivskriminalitet som utnyttjar människor. Är det något som Vänsterpartiet vill, och alltid har velat, är det att det verkligen ska råda sjysta villkor på arbetsmarknaden, att det ska finns en tydlighet i vem som anställer, vem som är anställd och vilket arbete som ska utföras. Det ska inte finnas några skumraskaffärer.

Vänsterpartiet säger ofta att det skulle vara rimligt att inte ha till exempel hur många underentreprenörer som helst. Ju fler underentreprenörer som tillåts på olika byggarbetsplatser, desto svårare blir det att veta vem som utför olika typer av arbeten. Då blir det också svårare att veta vem det är som har ansvar. Man säger ofta att man inte riktigt vet vem som har det yttersta arbetsmiljöansvaret på till exempel en byggarbetsplats eller i skogen där många farliga arbeten utförs.

Jag kanske ska väcka en särskild interpellation om arbetslivskriminalitet, så att vi kan debattera frågan. Jag vill återkomma till frågan om kunskapen och viljan i att bedriva ett bra skyddsarbete så att ingen ska dö på jobbet. Men jag skulle också säga att det arbetet görs. Jag har jobbat många år på arbetsplatser där jag har varit både fackordförande och skyddsombud. På en sund och bra arbetsplats funkar skyddskommittéerna jättebra. Där finns en bra dialog i skyddskommittén mellan företagshälsovård och arbetsgivare, och där har man utrett de farliga momenten i ett arbete. Vilka saker får man inte göra? Vilka säkerhetsregler gäller, och så vidare?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tror inte att det saknas en vilja, i alla fall inte från skyddsombudens och arbetarnas sida. Ärligt talat tror jag inte att det finns några arbetsköpare som struntar i frågorna, men vad är det som alltid styr? Tempot på många arbetsplatser gör att man gärna tullar på olika säkerhetsregler.

Jag har lyssnat på dokumentären som har sänts på Sveriges Radio: Sista dagen på jobbet. Paulina Brandberg var med i det sista avsnittet och kommenterade. Det är fruktansvärt att höra de olika berättelserna. Människor dör på jobbet, när de absolut inte hade behövt dö. Arbetsmiljöverket kommer ofta fram till att det fanns brister, antingen i att man har haft för bråttom att utföra vissa arbetsuppgifter eller i att man har jobbat ensam där man inte borde ha jobbat ensam. Säkerhetsföreskrifter har ibland inte varit tydliga.

Det finns en stelhet i att Arbetsmiljöverket har sett var någonstans det gick galet, polisen har sedan inte sett samma sak och åklagaren har inte ställt rätt personer inför rätta. Jag menar dock inte att något automatiskt skulle bli bättre för att någon ställs till svars, men för de personer som har förlorat en anhörig är det rimligt att de får veta varför en son, pappa eller dotter har dött på jobbet. Hur ska vi göra så att ingen annan ska göra det igen?