Fru ålderspresident! Tack, Lotta Johnsson Fornarve, för frågan!

Vi lever ju i en tid med flera, parallella kriser och stora globala utmaningar. Den växande irreguljära migrationen är en sådan utmaning, och den får stora konsekvenser för både stater och individer.

När migration sker på ett säkert, ordnat och reguljärt sätt kan den utgöra en positiv kraft. Att människor migrerar mellan länder och inom länder kan främja ekonomisk tillväxt. Det gäller självklart även i Sverige, där vi ibland ser ett behov av högkvalificerad arbetskraft inom olika nyckelsektorer.

Den irreguljära migrationen innebär emellertid att människor rör sig till länder där de inte har laglig rätt att vistas, och den får ofta väldigt stora negativa konsekvenser för såväl lokala samhällen som migranter. Den irreguljära migrationen göder också den svarta marknaden för människosmuggling och ökar riskerna för utsatta personer att falla offer för till exempel trafficking. Det skapas också en grogrund för kriminalitet, exploatering och utsatthet längs dessa migrationsrutter.

Detta är en fråga utan enkla lösningar, men för regeringen är det tydligt att biståndet kan utgöra en viktig pusselbit för att få migrationen att bli säkrare, mer ordnad och reguljär. Biståndet kan till exempel bidra till att kvinnor och flickor som har fallit offer för trafficking får tillgång till det stöd som behövs. Vi kan investera i insatser som stärker våra partnerländers förmåga att hantera migration, till exempel genom att förbättra myndigheters hantering av identitetshandlingar.

Fru ålderspresident! Låt mig uppehålla mig vid det som är grundbulten i frågan; jag har också tidigare svarat interpellanten om detta. Under folkrätten har varje stat en förpliktelse att ta emot sina egna medborgare när dessa återvänder från ett land där de inte har laglig rätt att stanna. Detta gäller Sverige liksom alla andra länder och är utgångspunkten för en fungerande internationell migration och ett rättssäkert asylsystem.

I de fall stater ändå väljer att bryta mot folkrätten måste det få konsekvenser. Bristande samarbete i frågor om återtagande är skäl för Sverige att se över sitt samlade utrikespolitiska samarbete med staten i fråga. Det gäller såväl utvecklingssamarbete som andra politikområden, till exempel viseringspolitiken och handelspolitiken. Regeringen har varit tydlig med att delar av biståndet ska kunna villkoras med att länder återtar sina medborgare när detta krävs enligt folkrätten.

Jag vill åter vara tydlig med att regeringens position om villkorande inte bryter mot Dacs regelverk. Dacs regelverk innehåller tydliga kriterier för vad som krävs för att initiativ ska få klassas som bistånd. Dacs regelverk sätter däremot inga begränsningar för givares möjlighet att välja samarbetspartner. Sverige har precis som alla givare rätt att både minska och öka stödet till enskilda mottagare baserat på politiska bedömningar och prioriteringar. Det är en rätt som vi självklart kommer att använda oss av när så krävs.