Fru ålderspresident! Jag sa detta i mitt inledningsanförande. Gårdsförsäljning uppfattas sannolikt av många som att det är begränsad försäljning på landsbygd, som skulle främja en levande landsbygd och en lokal produktion - det är det begreppet antyder. Det tror jag inte skulle innebära några stora hot mot vare sig folkhälsan eller detaljhandelsmonopolet. Men det är inte det förslag som ligger på bordet.

Jag har inte sagt att frågan är enkel. Jag har inte sagt att kostnaderna inte ska ses i relation till den totala samhällskostnaden för alkoholens skadeverkningar. Men mellan 87 och 150 miljoner kronor är mycket pengar.

I grunden handlar denna diskussion om huruvida statsrådet och regeringen beaktar kostnaderna för alkoholens skadeverkningar, som kommer att uppstå om vi inför ett system för gårdsförsäljning så som utredningen har utformat det, som är väldigt omfattande. Frågan handlar om huruvida statsrådet och regeringen över huvud taget bryr sig om att kostnaderna överstiger de beräknade intäkterna.

Jag ska säga igen att pengar är ett trubbigt mått i sammanhanget. Mänskligt lidande är svårt att mäta i pengar, för det handlar i grunden om sjukdom och död, om skadegörelse och misshandel och om rädda barn och slagna barn. Men om inga andra argument biter i debatten brukar de krassa ekonomiska argumenten bita.

Pengar borde vara av betydelse när vi pratar om utformningen av alkoholpolitiken. Detta borde vara av betydelse när vi pratar om nyttan av detaljhandelsmonopolet. Och det borde vara till nytta när vi pratar om hur EU kommer att bedöma detta: Klarar Sverige att upprätthålla undantaget för Systembolaget om Sverige inför gårdsförsäljning?

Men jag måste säga att jag efter denna debatt inte är riktigt klar över huruvida statsrådet verkligen förstår pengars värde i sammanhanget. Det kan inte vara så att gårdsförsäljningen ska få kosta vad den kosta vill, särskilt inte mätt i pengar. Detta är viktiga frågor. Det handlar om människors liv och hälsa.