Herr talman! Min fråga går till minister Camilla Waltersson Grönvall.

Antalet orosanmälningar ökar samtidigt som ekonomin viker och den kommunala sociala barn- och ungdomsvården förväntas lösa allt fler problem.

Samtidigt ökar den psykiska ohälsan, och den sprider sig allt längre ned i åldrarna. Det har naturligtvis en stor påverkan på barns och ungas mående och behov av olika samhällsinsatser.

Ett av de stora problemen inom socialtjänsten är att det har blivit viktigare att föra anteckningar, journalföra och administrera än att träffa barn och ungdomar i behov av samhällets stöd.

En utredning som tillsattes 2015 fick i uppdrag att utreda den svenska sociala barn- och ungdomsvården. Den visar bland annat att en socialsekreterare inom den sociala barn- och ungdomsvården ägnar en mindre del av sin tid till att träffa barn och en större tid till administration. Dessutom tillkommer en massa krav från kommunerna att kanske delta i måldiskussioner, internkontroll och så vidare.

Min fråga är: Anser ministern att socialarbetarnas resurser verkligen används på bästa sätt i dagsläget när det gäller unga som har hamnat snett? Hur arbetar ministern för att underlätta för socialarbetare att kunna träffa barn och unga som mår dåligt?