Fru talman! Jag tackar statsrådet för en intressant första omgång i denna debatt.

Jag hade möjlighet att sätta mig och ladda upp med den första debatten på ungefär samma tema. Jag noterar att statsrådet blir upprörd när vi socialdemokrater pratar om verkligheten som vi ser den, det vill säga att Sverigedemokraterna styr regeringen. Vi kanske fastnar lite där, men jag tänker att statsrådet har upprepat detta nästan lika många gånger som Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har hotat med att fälla regeringen - och då har det ändå bara gått sex månader. Vi får se; historien kommer att visa vem av oss som har rätt i detta.

Utifrån min fråga har vi pratat en hel del om skolan och om välfärden och vården här i Region Stockholm, men välfärdens och samhällets åtaganden är ju långt mycket större. Jag nämner också det brottsförebyggande. Till vardags är jag ledamot i justitieutskottet, och vi vet hur viktiga välfärdens verksamheter är för att man ska kunna bryta nyrekryteringen till de kriminella gängen.

Under sommaren träder en ny lag i kraft som ger kommunerna ett ökat ansvar för det brottsförebyggande arbetet. Många kommuner säger att även detta är bra men att det också skulle krävas mer resurser för att lösa dessa frågor. Lägg därtill alltfler röster utöver det vi har tagit upp, alltså vården, skolan och omsorgen - vi kan räkna upp kvinnojourerna, kulturverksamheterna, fritidsaktiviteterna och nu det brottsförebyggande.

Jag tycker fortfarande att det är nonchalant av regeringen att i riksdagens kammare säga att pengar inte är allt, fru talman. Det blir lite grann som att inte se, inte höra och inte göra, trots att alla utanför kammaren förstår att det behövs mer resurser. Framför allt behövs det ett vägval där man inte skyddar höginkomsttagarna med 13 miljarder. Det är så det är.

Jag tänkte också på detta med att det är viktigt att skicka signaler. Vi ska alltså inte rädda välfärden, och vi ska inte se barnen. Vi ska inte förstå hur tufft det kommer att bli i vården om vi nu i höst får stora varselkrav och många i värsta fall kanske till slut förlorar jobbet - därför att regeringen inte vill skicka signalen att kommunerna och regionerna ska kunna få lite extra resurser under denna kris vars like vi inte riktigt har sett tidigare. Det är en ganska unik krissituation.

Jag vill därför påminna statsrådet om att det för bara några veckor sedan ju gick alldeles utmärkt att skicka signaler till löntagare, fastighetsägare och många andra grupper. Det gjorde man när man remitterade förslag om enormt stora skattesänkningar inför höstens budget. Nog sjutton - förlåt, fru talman, även om jag inte vet om "sjutton" är en svordom - går det alltså att skicka signaler. Eller hur? Det går att skicka signaler.

Jag har inte räknat ihop detta, men mellan tummen och pekfingret är det förslag på skattesänkningar om 20-30 miljarder man har remitterat - under brinnande inflation. Nog sjutton kan man alltså skicka signaler till svenska folket om vilken inriktning man vill ha på politiken! Och i min värld är detta borgerlig politik. Det är högerpolitik. Det är återigen stora skattesänkningar före investeringar i välfärden.

En fråga jag också ställde i min interpellation är huruvida regeringen tänker ta initiativ för att vrida åt vinstmaskinen i välfärden. Samtidigt som vi i Stockholm nu säkerställer att skolan får pengar gör nämligen koncernerna i skolan enorma vinstuttag. När vi satsar pengar under den här krisen fortsätter alltså vinsterna i skolan att öka. Kommer regeringen att ta initiativ för att se till att vi stoppar även det läckaget ur vår välfärdssektor?

(Applåder)