Fru talman! Min hemkommun Sundbyberg här i Stockholms län är landets i särklass minsta kommun sett till ytan, men det är också den mest tätbefolkade kommunen. Under lång tid har Sundbybergs kommun varit en av de kommuner som har tagit absolut störst ansvar för bostadsbyggandet och för att människor faktiskt ska kunna ha någonstans att bo och känna sig trygga. Vi i Sundbybergs kommun har tagit ansvar för att fler ska få en bostad, men vi har också hela tiden tagit ansvar för välfärden - att det ska finnas skolor, förskolor och äldreomsorg. Det är kostsamt, och det är utmanande. Men det är också helt nödvändigt om Stockholmsregionen ska växa så som krävs.
Med dagens inflation har detta blivit än tuffare. Vi ser kostnadsökningar på 10 procent när det gäller inhyrda objekt. Vi ser att livsmedelspriserna har ökat med i genomsnitt 20 procent. Vi förstår alla vad detta får för konsekvenser för skolan, förskolan och äldreomsorgen.
Vi är många, en hel generation, som växte upp och fick hela vår skolgång präglad av 90-talskrisen. Vi vet också vad det gör med elevers utbildning. Nu måste regeringen verkligen agera för att detta inte ska drabba dagens ungdomar och dagens välfärd.
Men det är inte bara själva välfärden som sådan som drabbas, utan det är även bostadsbyggandet som också är en del av välfärden - möjligheten att ha någonstans att bo. Vi ser nu att prisökningarna inom byggsektorn ligger på ungefär 15,6 procent mellan december 2021 och december 2022.
Så sent som i dag kom det rapporter med siffror från SCB, Statistiska centralbyrån, som visar att bostadsbyggandet är det lägsta på tio år. Om man jämför första kvartalet i år med första kvartalet förra året har det skett en minskning med 50 procent. Detta får enorma konsekvenser, inte minst just i Stockholmsregionen där många vill leva men där platsen att bo är begränsad. Konsekvenserna av det blir fruktansvärda med en enorm trångboddhet och social utsatthet.
Just frågan om att stötta kommuner och att stötta välfärden är enormt viktig. Regeringen pratar om att man ska ta ansvar för inflationen och inte vara kostnadsdrivande. Men det är ändå ett faktum att man valde att lägga 13 miljarder kronor i privatpersoners plånböcker som kunde gå direkt till konsumtion i stället för att faktiskt stötta kommuner och regioner.
(Applåder)