Fru talman! Jag noterade att statsrådet ägnade halva sin tid i replikskiftet till att med spelad indignation prata om allt annat än ett svar på de synpunkter som vi från oppositionen har framfört. Jag vill bara upplysa statsrådet om att lägga fokus på annat inte gör de utmaningar som statsrådet har framför sig mindre.

När vi står i en interpellationsdebatt här är det inte för att vi vill statsrådet illa. Vi är här för att vi vill peka på de brister vi ser i regeringens politik och upplysa statsrådet om att det finns möjligheter att driva detta i en annan riktning och att det finns andra politiska förslag som förhoppningsvis skulle få betydligt bättre konsekvenser.

Statsrådet har naturligtvis rätt när han säger att det viktigaste i dag är att bekämpa inflationen. Inflationen är ett bekymmer, ett aber. Det ska bort, och det måste bekämpas. Den kritik som vi framför från riksdagens talarstol och som vi framför i den här interpellationsdebatten är inte kritik mot att regeringen vill bekämpa inflation utan kritik mot på vilket sätt man väljer att göra det. Vem ska bära bördorna? Vem ska ta ansvaret? Hur ska fördelningspolitiken se ut? Där har vi uppenbarligen helt olika uppfattningar mellan den borgerliga regeringen och den socialdemokratiska oppositionen.

Jag tror att det är så att om vi ska klara av de utmaningar som ligger framför oss i kommun- och regionsektorn, både på kort och lång sikt, måste vi också ha förmåga att samarbeta. När det gäller de långsiktiga åtgärderna tycker jag att statsrådet visar på ambition och vilja. Vi har ju dessutom haft ett informellt samtal kring dessa frågor som jag uppskattar väldigt mycket och som jag hoppas kan fortsätta mellan regeringen och oppositionen för att vi ska förbättra detta.

Men vi måste också under tiden lösa de utmaningar som vi har på kort sikt. Då handlar det också om att företräda rätt intressen. Då måste man stå på välfärdens sida i stället för att inflationsskydda inkomster för höginkomsttagare. Den debatten behöver vi ta igen.