Herr talman! Det är gott och väl att vi försöker vidga debatten och föra långsiktiga resonemang om välfärdens långsiktiga åtaganden och hur vi ska stärka kommun- och regionsektorns robusthet både finansiellt och när det gäller personal- och kompetensförsörjning. Men dagens debatt handlar också om något mycket mer angeläget och mycket mer akut. Det handlar om det som kommunsektorn står i just i dag, och det undviker statsrådet att resonera kring.

Skälen till det kan man naturligtvis bara spekulera om. Men om det nu är så att regeringen har ambitionen att ge sig i kast med kommunsektorns högskatteproblematik, att det skiljer sex sju kronor mellan den kommun som har högst skatteuttag och den som har lägst skatteuttag, kan ju inte åtgärden vara att förbjuda kommuner att höja skatten om man inte samtidigt är beredd att ta ansvar från statens sida.

Det vi nu ser är att regeringen håller igen med ena handen. Ytterligare anslag behövs inte, för den där spottstyvern mår kommunerna ändå inte bra av. De borde klara sig ändå, för det är så lite pengar. Å andra sidan säger man att kommunerna inte ska ha någon möjlighet att ta eget ansvar. Man ska begränsa deras möjlighet till eget skatteuttag.

I tidigare inlägg har jag varit lite resonerande och bett statsrådet att lägga ut texten om hur regeringen tänker. Nu vill jag spetsa till det och göra ett påstående.

Jag påstår att det vi nu ser är ett systemskifte - ett systemskifte där välfärden inte längre ska vara gemensam, där vi ska privatisera, där vi ska minska de gemensamma angelägenheterna och där välfärden ska vara individuella åtaganden. Här går skiljelinjen i svensk politik mellan höger och vänster och mellan socialdemokratin och den borgerliga regeringen.

(Applåder)