Herr talman! Under en stund i riksdagens kammare har vi debatterat ett par frågor som berör just kommunernas resurser och kommunernas finansiering. Många av de svar som statsrådet har återkommit till har handlat om de långsiktiga åtgärderna, vikten av strukturella åtgärder och att vi ska stärka robustheten i Sveriges kommuner. I det avseendet finns inga som helst skiljaktigheter mellan Socialdemokraterna och det som statsrådet ger uttryck för. Jag tror till och med att vi behöver hitta gemensamma lösningar och äga en förmåga att över partigränserna bära de viktiga och ibland tuffa beslut som krävs för att stärka kommunsektorn på sikt.

Men de interpellationsdebatter som vi har ägnat oss åt under eftermiddagen i riksdagens kammare har handlat om de utmaningar som kommunsektorn står inför just nu, det vill säga det mest akuta. Kommunerna säger att det fattas 24 miljarder för att upprätthålla de åtaganden som finns i dag. Vi socialdemokrater har sagt att vi vill anslå ytterligare 6 miljarder i generella statsbidrag. Det är en fördubbling jämfört med vad regeringen vill anslå, men inte helheten. Jag tror att statsrådet ska vara försiktig och inte dribbla bort frågan. Vi vet vad vi pratar om. Ni vill anslå 6, och vi vill anslå 12.

Det som är allvarligt i sammanhanget är statsrådets attityd. Man säger att 6 miljarder är en spottstyver, att de gör ingen skillnad. Den uppfattningen kan man ha om man har varit kommunpolitiker i Stockholms stad. Men åk ut till min kommun eller andra kommuner som är betydligt mindre, där utmaningarna är så mycket större, där man vänder på varje krona för att kunna finansiera äldreomsorgen, barnomsorgen och skolan. Där är 6 miljarder ingen spottstyver. Varenda penny, vartenda öre och varenda krona kommer att göra skillnad för att upprätthålla välfärden i kommunsektorn. Att dessutom hävda att kommunerna ändå har tillgång till 55 miljarder i utjämningsreserv, så de klarar sig nog, är inte värdigt. Det är inte vad kommunsektorn vill höra.

Vi noterar att regeringen inte hör kommunernas gemensamma röst, och vi noterar att regeringen inte ser deras gemensamma behov. Att utöver detta gå fram med ett förslag där man vill införa ett skattestopp, ett tak på kommunernas skatteintäkter, där de som sitter med det kommunala självstyret och ska finansiera den egna välfärden inte får lov att ta ut den intäkt som krävs för att betala, därför att regeringen säger nej - ja, jag vet inte vad det liknar.

Herr talman! Jag har ingen fråga till statsrådet, men jag tycker att statsrådet ska få en chans att redogöra för hur regeringen egentligen tänker. Nu är underskottet om inte monumentalt så ändå omfattande i Sveriges kommuner och regioner, nämligen minus 24 miljarder. De får inga ytterligare statliga anslag därför att staten varken ser dem eller hör dem. Dessutom säger man att det eventuellt ska införas ett förbud mot att öka skatteintäkterna genom att kommunerna inte kan göra skattehöjningar.

Är detta regeringens sätt att svälta välfärden, att privatisera den, att minska de gemensamma angelägenheterna och individualisera åtaganden? Är inte längre mina barn våra barn? Har vi inte längre ett gemensamt ansvar för våra äldre? Det vill jag höra statsrådet förklara. Vad vill ni med den kommunala välfärden? Ska den vara omfattande, eller går vi nu mot en utveckling där var och en ska vara sin egen lyckas smed?

(Applåder)