Herr talman! Vänsterpartiet är i stort väldigt positivt till förslaget i propositionen. Jag vill dock yrka bifall till vår reservation om att riksdagen ska avslå förslaget i den del det avser fler drogtester av barn under 15 år. Det menar vi inte bör genomföras.

En av huvudpunkterna i propositionen är vikten av att kunna föra bevistalan när barn misstänks för brott trots att de är under 15 år och inte kan åtalas. Det måste då handla om grova, allvarliga brott där det är viktigt att klarlägga både om misstanken är befogad och, undantagsvis, om barnet kanske i stället skulle kunna rentvås från misstanken.

Fallet Kevin kommer i mångas åtanke. Vi bör nog se att det var ett extremt fall på många sätt men också att det handlade om så små barn att bevistalan kanske inte ens hade varit till hjälp den gången. När barnen kommer högre upp i åldrarna kan dock detta vara väldigt viktigt.

En annan aspekt som lyfts i propositionen är att brottsoffrens position stärks genom att man ska kunna förordna målsägandebiträde eller särskild företrädare för den som barnet har utsatt för ett allvarligt brott.

Något jag också tycker är viktigt att belysa är att det i remissvaren till propositionen finns mängder av både intressant och oroväckande information om hur svagt genomslag barnperspektivet och barnkonventionen trots allt har fått i svensk rätt och praxis.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade åtgärder när barn misstänks för brott

Jag går tillbaka till frågan om bevistalan. Om ett barn misstänks för brott är givetvis tidiga och ändamålsenliga insatser från samhället jätteviktiga. Det kan hindra och bromsa en negativ spiral av brottsliga aktiviteter som annars kan fortsätta. Vi kan med det här instrumentet också bidra till att barnet får skarpare hjälp och stöd och kanske också till att familjen får stöd, om det är nödvändigt.

De flesta förslagen i propositionen är väl avvägda. Man kan ställa sig bakom dem med tillförsikt. Men förslaget om drogtesterna bör inte genomföras. Alla människor och i synnerhet barn behöver skyddas från onödiga ingrepp, till exempel kroppsbesiktningar. Det finns redan i dag möjlighet att drogtesta barn som är under 15 år. Den regleringen bör vi låta vara tillräcklig. Samhället bör inte möta barns och ungas beroende med mer tvång.

Vi vill som alltid prioritera att arbeta brett förebyggande för att förverkliga barnens rättigheter enligt barnkonventionen och de skyldigheter som vi rimligtvis ska ha i en välfärdsstat.

Det förebyggande arbetet behöver utvecklas. När det gäller insatser för drogfrihet vill vi lyfta upp att ungdomsmottagningarna ska inkludera alkohol- och drogrådgivning i sin verksamhet. Ungdomsmottagningarna bör få en mer central roll genom att uppdraget breddas. Vi föreslår också att Maria Ungdom i Stockholm ska bli ett nationellt kunskapscentrum om ungas beroende, för att ta till vara kunskaper och erfarenheter och utveckla forskning och kompetens.

Vårt ifrågasättande av förslaget om att vidga möjligheterna till drogtester delas bland annat av Brottsförebyggande rådet. De anser inte heller att argumentationen för att vidga möjligheterna till drogtester är stark nog. Man pekar särskilt på artikel 16 i barnkonventionen och markerar att sådana ingrepp bör användas i så begränsad utsträckning som möjligt.

De faktorer som uppges bidra till att det utförs för få drogtester är enligt Brå inte länkade till själva lagtexten. De ser att det redovisas exempel där det finns en ovilja, många gånger väl motiverad, bland poliserna att använda tvångsmedel mot barn. Det kan handla om tidspress när det gäller att nå fram till socialtjänsten, särskilt på obekväma tider, och tveksamhet inom polisen till att kontakta åklagaren för att få drogtestet godkänt.

Svårigheterna bekräftas delvis av kommunerna. Där handlar det om problem utanför kontorstid om man inte har socialtjänst som snabbt kan komma in och bedöma behovet av drogtest och kommande behandling. Enligt Brå kan man därmed inte lösa de här problemen genom att formulera lagtexten annorlunda. Det handlar om andra insatser i välfärden.

Barnafrid, som är ett kompetenscentrum om barn i Linköping, markerar återigen betydelsen av förebyggande arbete på alla nivåer och att en prioritet förstås bör omfatta även dem som redan har uppvisat problembeteende. Man pekar på specialistbehov inom vården och markerar också att vi har problem som behöver hanteras akut.

Det handlar bland annat om polisens förhörsmetoder. Det har utvecklats sådana för att komma närmare barn som brottsoffer, men de är inte anpassade till barn som misstänkta förövare. Det finns alltså ingen evidensbasering därvidlag. Man markerar att det inför att det ska utbildas ytterligare inom polisen är angeläget att få fram evidensbaserade riktlinjer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade åtgärder när barn misstänks för brott

Man markerar också att det kan behövas ytterligare förstärkningar för att hela kedjan i rättssystemet ska bli traumamedveten. Trauma kan drabba barn efter missbruk av narkotika och alkohol, men det kan också finnas risker förknippade med missbruk av sexualitet, pornografi och pengaspel. De behöver vara rustade på ett bredare plan.

Jag vill till slut relatera också till Brottsoffermyndighetens remissvar. De uppmärksammar att målsägandebiträden förstås är viktiga men att en argumentation pågår om att det är tragiskt att målsägandebiträdets förordnande riskerar att upphöra inför process i hovrätten. Det är kanske extra viktigt att vi är vaksamma när det handlar om unga misstänkta och när det finns stor risk att vi har unga målsägande i de processerna.

En underårig har väldigt svårt att själv bevaka sina intressen i en rättsprocess. En vuxen skulle i alla fall ha större möjlighet att göra det. Det är viktigt att inte tro att bara vårdnadshavare kan rycka in. De unga behöver få behålla målsägandebiträdena också i hovrättsförhandlingarna.

Med detta vill jag avslutningsvis gå tillbaka till mitt yrkande om att Vänsterpartiet gärna ser att propositionen i stora delar klubbas men att vi avstår från att vidga möjligheterna till drogtest av barn under 15 år.