Fru talman! Tack, Emma Nohrén, för svaret!

Även om Emma Nohrén tycker att det är utmärkta reservationer delar jag nog inte den synen. Det är väl snarare så att reservationerna bekymrar mig lite grann.

Emma Nohrén säger att vi ska ge våra skogsägare verktyg för att nå målen. Men det känns ju inte som en frivillig verktygslåda, utan det är en verktygslåda som placeras framför dem. Man säger "Det här ska ni använda" och pekar med hela näven.

Det är också allt fler, vilket jag hade tänkt komma till i mitt eget anförande, som pekar på att målet om levande skogar är ett mål som vi även om all mänsklig aktivitet på jordens yta skulle vara borta i hundra år inte skulle nå. Vi har alltså mål som är satta på en sådan nivå att de inte går att nå. Frågan är då om vi snarare skulle göra om målen så att vi har mål som faktiskt är nåbara. Det blir ju väldigt märkligt om vi ska sträva mot ett mål som visar sig inte gå att uppnå. De vi då straffar är våra egna skogsägare, den svenska skogsindustrin och alla som på något sätt åtnjuter den svenska skogen och allt som den ger. Då hamnar man nämligen i ett helt annat konkurrensläge jämfört med många andra länder.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Skogspolitik

Sedan har jag kanske inte heller samma tilltro till staten som Miljöpartiet verkar ha. Vi behöver inte gå så långt tillbaka för att hitta en tid då staten var väldigt tydlig med att lövskogen skulle bort. Man flygbesprutade skog med hormoslyr för att lövskogen skulle bort. Det var staten som talade om det. Det blev väl inte jättebra, ser vi i dag. De markägare som följde sitt eget huvud har i dag de kanske mest värdefulla skogarna, eftersom man tänkte själv och inte gjorde som staten sa.

Trots den här verktygslådan, anser Emma Nohrén att om vi ska få med skogsägarna på tåget måste det vara med en form av frivillighet och att vi inte pekar med hela näven? Eller ser Miljöpartiet att peka med hela näven som det enda medlet för att vi ska nå våra andra uppsatta mål?