Fru talman! Nu har det äntligen tillsatts en utredning om åtgärder mot kontroller av flickors och kvinnors sexualitet. Utredningen har i uppdrag att lämna förslag som innebär en kriminalisering av oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsoperationer.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården
Men detta är definitivt inget nytt problem. I slutet av 1990-talet kom jag i kontakt med utsatta och rädda flickor som hade sökt vård för att få hjälp med att sätta stygn i underlivet för att det skulle komma blod på lakanet på bröllopsnatten. I vissa fall mötte sjukvården deras önskemål, och i andra fall vägrade sjukvården.
Sedan dess har jag mött otaliga flickor som tvingats till oskuldskontroller av familjen. I vissa fall har det skett tillsammans med en eller flera släktingar som närvarat vid kontrollen på sjukhuset - kontroll av en mödomshinna som inte finns! I andra fall har det skett hemma på köksbordet av en släkting som är läkare och fullt medveten om att det han gör inte kan visa något. Däremot är han lika medveten om att effekten av handlingen sätter skräck i familjens flickor. I andra fall har det skett när flickan har förts ut ur landet.
Jag har mött unga tjejer som lämnats åt sitt öde och inte ser någon annan utväg än att vädja om en oskuldsoperation när de tvingas gifta sig mot sin vilja. Detta har fått pågå trots att vi haft vetskap om att det sker i ett av världens mest jämställda länder.
Jag kommer aldrig att glömma ett referensgruppsmöte på NCK år 2011, som jag lämnade i protest när det hänvisades till ett vårdprogram som tagits fram på Karolinska Institutet för omhändertagande av kvinnor med oskuldsproblematik.
I det vårdprogrammet stod bland annat: "Blod på lakanet kan åstadkommas på olika sätt. Effektivast är att hon omedelbart efter samlaget går på toaletten och sticker sig i inre blygdläppen. Sticket måste övas hemma i förväg för att hon skall veta hur hårt hon ska sticka och hur ont det gör. (Vad är värst: att bli mördad eller att sticka sig?) Göm nålen bland sybehör i toalettväskan eller i brudklänningens fåll (kvarglömd från sömmerskan). Använd i nödfall en säkerhetsnål som göms i slidan eller ändtarmen."
När jag protesterade på mötet fick jag frågan om jag var emot diabetesvård. Jag förklarade att jag saknade kunskap att uttala mig om den. Då förklarade de att sjukvården uppmanar diabetessjuka att sticka sig i fingret varje dag.
Detta vårdprogram och liknelsen med diabetesvård är ett uttryck för den totala beröringsskräck som har funnits och tyvärr fortfarande finns i alltför hög grad när det gäller att motverka de normer och värderingar som hederskulturen vilar på.
Vi har i Sverige ägnat tid åt att återskapa en mödomshinna som aldrig funnits i stället för att lägga all kraft på att ge alla flickor och kvinnor rätten att äga sin kropp och sin sexualitet och rätten att forma och påverka sitt liv, som våra jämställdhetspolitiska mål tydligt pekar på. Ingen flicka ska tvingas in i äktenskap, och ingen flicka ska leva med rädsla för att det inte kommer blod på lakanet.
Vi bedömer, betraktar och behandlar flickor och kvinnor med helt olika måttstockar.
Jag tänker på flickan som om och om igen ställde frågan till sin skolsköterska om det var sant att det var hon som bestämde över sin kropp och att ingen kunde tvinga henne att gifta sig i framtiden. Varje gång skolsköterskan bekräftade detta sken flickans ögon upp - till den dag hon kom in med slocknad blick och hade insett att det spelade ingen roll att hon nu visste det eftersom hennes föräldrar inte hade fått lära sig att det är så i Sverige.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården
Jag tänker på ilskan hos mammorna när jag tog upp vikten av att prata med sina barn om förälskelse, kärlek, närhet, preventivmedel och rätten att få bestämma över sin kropp och sin sexualitet: Vem var jag att kräva det av dem, som aldrig upplevt något av det jag talade om?
En kvinna kom in på mitt rum och beskrev hur hon hade lärt sig att bita i kudden för att stå ut med de övergrepp hon utsattes för på natten av den man som hon tvingats gifta sig med som barn. Ett nej fanns inte, och preventivmedel var uteslutet. Hennes uppgift var att lyda och föda barn.
Om vi på allvar vill att alla barn och kvinnor ska få tillgång till frihet och egenmakt krävs det ett sexuellt kulturskifte i förorterna, likt det som genomfördes i Sverige för 90 år sedan. Vi ska hämta kraft och framtidstro i vår egen historia.
I kölvattnet av rösträttsrörelsen arbetade kvinnor för att häva de lagar som förbjöd upplysning om preventivmedel och homosexuella kontakter. De förespråkade sexualundervisning och fri abort. De reste runt i landet och mötte de kvinnor som var i störst behov av deras frigörelsekamp. De vacklade inte trots att de visste att de utmanade starka, traditionella och patriarkala krafter.
Liberalerna har drivit på för att sex- och samlevnadsundervisningen ska inkludera villkoren för barn som växer upp i en hederskultur. Men det räcker inte, som flickan förklarade för sin skolsköterska.
Tydlig information måste ges till varje förälder i förorten. Informationen kan komma att mötas av motstånd, men motståndet ska då tas till intäkt för att vi jobbar rätt. Motståndarna ska mötas med full kraft, och budskapet ska backas upp av en tydlig ryggrad.
Bakom krav på oskuldskontroller, intyg och operationer finns värderingar som leder till ett enormt lidande bland flickor och kvinnor som sökt skydd i ett av världens mest jämställda länder.
Nu finns det ett brett stöd för att införa en ny lagstiftning. Det anmärkningsvärda är att den inte redan finns. Att lagstifta är absolut den enklaste delen. Men om vi på allvar ska ta kampen mot det hedersrelaterade våldet och förtrycket krävs det att politiken ser och förstår de normer och värderingar som ligger bakom förtrycket.
Oskuldskontroller är ett symtom på ett mycket större problem. Det visar de kartläggningar som gjorts, bland annat i Uppsala. Där visade det sig i en kartläggning att 66 procent av flickorna levde med krav på att vara oskuld när de gifter sig. I detta fall hade de föräldrar födda utanför Norden.
Jag tror att längtan efter frihet är universell. Det handlar om rätten att få älska vem man vill.
Jag känner mig stolt över att vi nu faktiskt har en regering som vågar ta i dessa frågor och att vi tillsammans kan skapa möjligheter för varje flicka och kvinna att känna den frihet och ha de rättigheter som vi har tagit för givna i livet.