Protokoll 2022/23:110 Tisdagen den 23 maj

ärendedebatt / Prioriteringar inom hälso- och sjukvården
Anf. 47 Ulrika Westerlund (MP)

Fru talman! Det är verkligen ett faktum att många som söker könsbekräftande vård inte mår bra. Köerna är många år långa, och på vissa platser i Sverige finns det inte ens någon kö att ställa sig i, för det finns inga läkare som bedriver sådan vård. Då är det felaktigt att uppge att det ens finns en kö, för det finns ingen kö att komma fram i. Det är på många sätt en katastrof för hälsan för gruppen transpersoner.

Jag har hopp om att beslutet om en nationell högspecialiserad vård kommer att förbättra situationen, men det kräver fortsatt att regioner vågar tillskjuta medel för att korta köerna. Att inte göra det är att lämna en stor grupp personer i ändlösa köer utan möjlighet att få hjälp med det som fattas dem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Man kan ha många olika typer av utmaningar i sitt liv. Man kan vara i behov av könsbekräftande vård och samtidigt kanske behöva stöd för att man befinner sig på autismspektrumet eller är deprimerad. Inget av detta utesluter att man samtidigt behöver könsbekräftande vård. Man diskvalificeras inte från könsbekräftande vård - inte heller enligt Socialstyrelsen - för att man också har andra utmaningar. Då behöver man stöd också med dessa andra utmaningar.

Inget av detta löses av att man inte bereds tillgång till könsbekräftande vård eller utredning av huruvida just könsbekräftande vård är det som är bra för just den här personen. Alla som söker sig till den könsbekräftande vården har ju inte behov av könsbekräftande vård. Men den som ska göra den bedömningen är de specialiserade läkarna, inte någon annan. Och bedömningen av vad som kan gynna just en viss person kan inte göras förrän personen befinner sig hos det specialiserade teamet.

Detta med evidens är också ganska knepigt. SBU har gjort ett uttalande där man betonar att det finns mycket vård som bedrivs utan strikt evidens, för det kommer kanske aldrig att riktigt gå att forska så att man uppnår evidens i strikt vetenskaplig bemärkelse. Men man ger ändå vården, för det finns annan erfarenhet som tyder på att den är gynnsam för gruppen. Att politiker sätter ned foten på detta strikta sätt är mycket ogynnsamt för en utsatt grupp.