Fru talman! Jag är glad att jag inte behöver hantera det rättspolitiska området i den här kammaren. Förslagen från den nya regeringen verkar vara bortom all räddning. Nedmonteringen av rättsstaten är extrem och oroväckande.

På det transportpolitiska området kan vi ändå sannolikt hitta konstruktiva vägar framåt mot ett hållbart samhälle där transportpolitiken gynnar hela Sverige och skapar smidiga transportsystem, bra mobilitetslösningar och en helt utsläppsfri sektor.

Men det kräver att den kommande regeringen tänker om. Vi kan inte tvärbromsa utbyggnaden av järnvägen, och vi kan inte dra tillbaka reduktionsplikten inom vägtransporterna. Det vore oansvarigt.

Det som sticker ut just nu är att denna regering bokstavligen snubblar över rälsen. Vet de egentligen vad de vill? Just järnvägens framtid får inte slarvas bort. Efterfrågan på hållbar järnvägsinfrastruktur är skriande, och alla vet att det tar otroligt lång tid att få till nya spår. De här dagarna är den relevanta frågan: Vad vill egentligen regeringen?

Fru talman! I stort är transport- och infrastrukturområdet en blind fläck i regeringsförklaringen, och det lilla som kommer är oroväckande. Inte nog med att de har valt att degradera infrastrukturministern till ett statsråd utan eget departement - det kommer mest krypande ord om satsningar som mest låter som "Vi vet inte riktigt vad vi vill, men vi måste ju tycka något".

Vad är det egentligen statsministern menar när han uttalar att satsningar på järnvägen i första hand ska underlätta för arbetspendling och godstrafik? Var finns konflikten?

Vi fick en fingervisning i regeringsunderlagets följdmotion för två veckor sedan - kopplad till den nationella planen - där de uttryckte att några höghastighetståg inte ska till. Nej, de ska satsa på arbetspendling och godstrafik. Det märkliga i detta är att det inte finns något motsatsförhållande.

Det vi vet är att järnvägen har fullt på spåren. Godstågen får inga tider, och persontrafiken får inte mer utrymme. Det som rullar fastnar i eviga problem. Det är för trångt, och den efterfrågan på hållbara transporter som finns hålls tillbaka. Vi kan inte lösa problemen med mindre än att bygga nya stambanor, och utan nya stambanor blir det ingen arbetspendling eller godstrafik.

Efter följdmotionen fick vi ett uttalande från Liberalerna om att allt som rör sträckorna mellan Stockholm, Malmö och Göteborg ska omprövas, det vill säga helt stoppas. Det är helt oansvarigt.

Kort därefter kom kontraorder från Moderaterna om att det som är igång ska rulla, det vill säga att Ostlänken ska till. Men det i mitten, som knyter ihop det hela till ett redundant system, ska stoppas. Hur ska det då gå att få ordning på tågtrafiken?

Fru talman! Jag citerar: "Nya stambanor kommer att avlasta de mest ansträngda delarna av järnvägsnätet och innebär nya möjligheter för både person- och godstrafiken. Det stora behovet av underhåll på befintligt nät ska inte stå mot behovet av nya stambanor; båda behöver prioriteras." Det här var inte mina ord, fru talman, utan de kommer från en motion från vår nya infrastrukturminister. Ska denna minister, som kommer från Jönköping, navet i de nya stambanorna, vara den som skrotar dessa stambanor? Jag hoppas verkligen inte det.

(Applåder)