Herr talman! Vi har en elak pandemi som sprider sig snabbt i samhället och som har tillåtits spridas alltför länge. Den skördar ständigt dödsoffer. Och enligt statistiken vet vi att av ungefär 115 000 barn kommer 30 000 barn att drabbas varje år. År 2014 räknade man nämligen på Allmänna Barnhuset med att 20 procent av alla barn blir utsatta för detta. Enligt den senaste undersökningen i augusti 2021 har det ökat till 25 procent. Vi pratar alltså om åtta barn i en normal skolklass. Denna pandemi måste få ett slut.

Herr talman! Jag pratar om olika former av sexuella övergrepp på barn. Det är ett ämne som är kraftigt tabubelagt, och tystnadskulturen är utbredd. Orsakerna till det är många. Det handlar till stor del om att förövarna lagt munkavle på sina barnoffer. De säger: Om du berättar om detta kommer du att få flytta ifrån din mamma. Om du berättar om detta kommer jag att skada din mamma eller pappa. Och jag kommer att utsätta dina syskon för samma sak. Detta gör att många inte mäktar med att leva med detta när de blir äldre och lever med denna yxa som hänger över huvudet. De börjar tänka på suicid.

Herr talman! Detta är fullständigt oacceptabelt. Men det finns ständigt mitt ibland oss, och vi behöver dra ut detta i ljuset och prata om det.

Jag har under flera år ifrågasatt de åtgärder som den förra regeringen vidtog. Och jag kommer att fortsätta att ifrågasätta denna regering om inte statistiken vänder någon gång.

Under coronapandemin såg vi hur detta elaka virus spreds, och vi gjorde globala insatser för att lindra, stoppa och förebygga det. Vi har också sett hur gängkriminaliteten har spridit sig som ett elakt virus runt om i vårt samhälle. Här har vi pumpat in pengar och vidtagit åtgärder. Men vi har inte gjort detsamma när det gäller denna andra hemska pandemi som vi vet skördar offer. Den skördar framför allt barns liv. Vi vet nämligen att när en person utsätts för traumatiska upplevelser - som sexuella övergrepp är - i barndomen ökar det risken tolv gånger för suicid i vuxen ålder om man inte får hjälp.

När jag kom in i riksdagen och hade skrivit mitt första anförande i detta ämne framfördes det till mig att jag nog skulle tona ned detta lite grann för att riksdagen inte var mogen för att höra om det hemska som jag skulle beskriva. Det ansågs för grovt. Jag skulle beskriva hur ett barn blir utsatt och hur det kan se ut. Jag själv tyckte inte att det var ett grovt språk och tänkte direkt: Om riksdagen inte är mogen för det, hur ska då de barn som blir utsatta för det känna?

Ska vi utelämna deras karga verklighet för att det kanske är lite jobbigt att höra en beskrivning av det? Nej, det ska vi inte. Men det är också därför som vi så sällan talar om det, för att det gör ont och att det finns många tabun i detta.

Därför har jag tagit tillfället i akt att lyfta fram detta ämne än en gång här i talarstolen. Jag önskar att fler kunde göra det, så att vi får stopp på denna pandemi som finns i vårt samhälle. Nu måste barnen sättas i främsta rummet, och vi måste få ett stopp för detta.