Herr talman! Vi har under lång tid organiserat sjukvården i Sverige utifrån stuprörens logik. Det vore alldeles effektivt och rationellt om det inte var för det faktum att patienter är människor och inte enskilda diagnoser.

Att patienter faktiskt är människor ser vi särskilt tydligt om vi tittar på den vanligaste patienten, som är den äldre patienten. De som är 65 år och äldre utgör ungefär 20 procent av befolkningen, men de står för hälften av alla vårdtillfällen och en ännu högre andel av den totala vårdtiden. Det är inget konstigt alls. Med åldern kommer krämporna, och med allt bättre sjukvård hinner diagnoserna rada upp sig. I dag lever man länge med diabetes, och den som överlever en hjärtinfarkt kan mycket väl hinna återkomma till vården med en helt annan allvarlig sjukdom.

Vilka diagnoser som gör att en patient behöver sjukvård har genom medicinsk utveckling förändrats över tid, men patienten kan ändå ha stort behov av vård, stöd och omsorg av primärvården, av hemsjukvården, av socialtjänsten och av närstående. Som en lång rad av statliga utredningar har konstaterat hänger hela sjukvårdssystemet ihop, och framsteg på ett ställe kan få konsekvenser i en helt annan del av systemet.

Med Göran Stiernstedts och Anna Nergårdhs utredningar som grund pågår just nu ett gigantiskt omställningsarbete i Hälso- och sjukvårdssverige, på väg mot en mer nära vård. Nära vård är inte en ny organisationsnivå utan ett förändrat arbetssätt, ett förändrat förhållningssätt, från fokus på organisation till fokus på person och relation.

Den närmaste vården är förstås egenvården, den som patienten gör själv, men också egenvård kräver ett personfokus från alla vårdens nivåer, så att man ger råd och stöd och insatser utifrån patientens behov, förutsättningar och förmåga.

Det finns en stor enighet i Sjukvårdssverige om att detta - nära vård - är rätt förhållningssätt. Det är inte bara bra för patienterna, som slipper åka som flipperkulor mellan stuprören, utan en närmare vård och nya arbetssätt i vården innebär också att resurserna inom vård och omsorg kan användas bättre och därmed räcker längre.

Det bästa men långt ifrån det enda exemplet från, min hemregion, Region Örebro län är det mobila teamet för de äldre, sköra patienter som löper stor risk att tillbringa sin sista tid i livet med att åka in och ut på sjukhus. I teamet krokar regionens läkare arm med Örebro kommuns sjuksköterskor och omvårdnadspersonal och åker hem till patienterna och bedriver vården där. Det är en bättre vård för patienterna och ger en större trygghet för både patienten och de anhöriga.

Därför finns det all anledning till oro när vi nu ser hur man här, i riksdag och regering, tycks gå i helt motsatt riktning. Nu läggs det nytt fokus på hur vården ska organiseras om i stället för på hur man kan skapa de bästa förutsättningarna för den omställning som redan är i full gång.

I stället för fokus på nära vård ska det nu utredas hur ansvaret för sjukvården kan flyttas så långt som möjligt från patienterna, från Örebro, från Ystad och från Haparanda till Stockholm och till staten.

Herr talman! För mig som socialdemokrat är det självklart att vi ska ha patienterna som utgångspunkt i svensk sjukvård och för svensk sjukvårdspolitik, inte nya statliga stuprör.

(Applåder)