Herr talman! Jag tänkte ta upp tre olika områden inom sjukvård och välfärd. Två av dem nämndes i Tidöavtalet, men ett nämndes inte.

Jag börjar med det som inte togs upp i avtalet. Det gäller den könsbekräftande vården, alltså vård för transpersoner. Där har vi sett en mycket sorglig utveckling under de senaste åren. Köerna för att få komma på ett första besök uppgår till ungefär två år - minst - om det ens finns någon kö att ställa sig i. I vissa regioner finns det inte längre någon vård att söka.

Här finns det mycket att göra. Socialstyrelsen har fått i uppdrag att verkställa nationell högspecialiserad vård på området. Det arbetet verkar ha stannat av. Jag hoppas att regeringen har för avsikt att driva på så att detta blir verklighet.

Det finns också mycket forskning som skulle behöva göras. I det omarbetade kunskapsstödet som gällde vård för unga trycktes det särskilt på vikten av att vården ges inom ramen för forskning. Då måste resurser för forskning finnas. Här finns det också mycket som kan göras från vårt håll.

Ett område som däremot togs upp i Tidöavtalet är den personliga assistansen. Jag vill särskilt betona att detta inte är en sjukvårdsfråga utan handlar om välfärd och rättigheter för personer som lever med funktionsnedsättningar.

I Tidöavtalet tog man bland annat upp att man vill se över möjligheten att införa en statlig huvudman för den personliga assistansen, vilket kan vara en positiv utveckling. Det som saknas är att man inte betonar vikten av att se de grundläggande behoven som en helhet. Detta är någonting som både Liberalerna och Kristdemokraterna tidigare har tryckt mycket hårt på. Liberalerna var ju även upphovspartiet till denna reform, som revolutionerade verkligheten och livet för människor som lever med funktionsnedsättning.

Vi var kanske många som tog del av Börje Salmings berättelse i Expressen i veckan. Där nämndes en annan reform som behöver genomföras på området personlig assistans. Börje Salming och hans partner tog upp problemet med att åldersgränsen för tillgång till den personliga assistansen är 65 år. Det skapar en ohållbar livssituation. Detta gäller kanske särskilt för personer som Börje Salming, som har ALS, men det gäller även för andra som drabbas av sjukdomar med snabb progression och för personer som kanske har levt med personlig assistans i hela sitt liv och som sedan blivit äldre och då förlorat den. Detta är inte fungerande. Miljöpartiet vill att den här åldersgränsen ses över.

Det sista området som jag tänkte ta upp, herr talman, är vården för kvinnor och andra som lever med livmoder. Här nämndes också flera områden i Tidöavtalet, bland annat endometrios. I Tidöavtalet sas att det ska göras satsningar på detta. Det är dock mycket oklart exakt hur dessa satsningar ska se ut, så jag vill passa på att komma med lite tips.

Det finns riktlinjer som Socialstyrelsen har tagit fram, men dessa har inte följts upp. Där finns det mycket som man skulle kunna ta tag i.

Även här saknas mycket forskning. Vad beror egentligen endometrios på, och hur kan det bäst botas? Hur säkerställer vi att den svenska vården verkligen bygger på den senaste kunskapen? Hur ska vi öka kompetensen inom primärvården så att så många drabbade som möjligt kan få ta del av den bästa tänkbara vården?

Även förlossningsvården togs upp, i något slags kontext av ett förstatligande i allmänhet. Vi från Miljöpartiet vill skicka med att det viktiga här till stor del handlar om personalens arbetsvillkor. Detta är någonting som vi har tagit upp mycket. Det blir inte bra vård om inte människor som jobbar inom vården har möjlighet att utföra sitt jobb på ett rimligt sätt. Bland annat därför har vi varit med om att driva igenom återhämtningsbonusen. Den vill vi se även i fortsättningen.