Fru talman! Lite krasst - eller egentligen inte - satsar regeringen 89 miljarder kronor på att människor ska få en andra chans, på att få arbetsmarknaden att fungera och på att hjälpa och stödja de inte minst unga personer som av olika skäl kanske lämnat i värsta fall grundskolan eller annars gymnasiet. Det är den samlade satsningen på arbetsmarknadspolitik, inkluderande a-kassan. Det är väldigt mycket pengar.

En del lägger vi på Arbetsförmedlingen, som har sina verktyg. Där jobbar mer än 10 000 duktiga medarbetare som kämpar på och försöker hjälpa människor som står långt från arbetsmarknaden. Den tidigare regeringen hade ett samarbete med Liberalerna och Centerpartiet där vi skapade nya aktörer som fick jobba med Arbetsförmedlingen. Alla tyckte inte om det, men jag kan konstatera att i detta tuffa läge, mitt i kniptången mellan lågkonjunktur och hög inflation, minskar arbetslösheten - just nu, medan vi står här och pratar.

Jag är beredd att se på hur omvärlden ser ut, med de krigshot och den globalisering som finns, så att jag och vi är rustade för sämre tider och kan agera.

Vilka åtgärder är det man saknar från oppositionen? Är det ännu fler subventionerade anställningar? Är det ännu fler utbildningsplatser som kanske inte fylls? Lokförare nämndes här förut. Alla platser i lokförarutbildningen fylldes inte förra året. Nu storsatsar vi på att ta in lokförare, som är viktiga för att människor ska kunna leva och pendla inom arbetsmarknadsregioner, komma till jobbet, komma till skolan, komma till gamla mamma - jätteviktigt!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi ser att Arbetsförmedlingen har en stark verktygslåda. Vi ser hur nystartsjobben ofta fungerar väl, om än inte problemfritt. Det finns nämligen, hör och häpna, människor som utnyttjar systemet, människor som skor sig på andra, människor som inte följer reglerna som är avsedda för att stödja, skydda och hjälpa. Där måste vi också sätta in kontroller för att få mer effektivitet.

Jag vill återkomma till diskussionen om de 89 miljarderna. Det är pengar som vi tar in i skatt av hårt arbetande människor i Sverige och som sedan alltid riksdagen, ofta efter förslag från regeringen, slutgiltigt bestämmer hur vi ska använda. Vi måste använda dem med stor varsamhet och väldig tydlighet i vad vi erbjuder. Vi erbjuder goda chanser, men det kommer också att krävas ett ganska hårt arbete av individen med att söka jobb, ta reguljära utbildningar där det behövs, kanske ta en arbetsmarknadsutbildning eller rusta sig för en arbetsmarknadsutbildning. Det är nämligen det vanligaste jag hör när jag pratar med arbetsförmedlare runt om i Sverige: Vi har massor som vi kan erbjuda, men det går inte eftersom svenskkunskaperna är lite för svaga.

Sedan finns det såklart en vilja att kunna lösa alla problem politiskt. Det är därför man hör allt från att det ska vara särskilda statliga elupphandlingar till att staten ska bedriva arbetsmarknadsutbildning och i stort sett bära människor till utbildningen. Människor har dock ett personligt ansvar. Andra oppositionspartier kommer med att det ska vara statliga banker, statliga biltillverkare och statligt allting för att lösa de här problemen.