Fru talman! Jag håller med om det statsrådet säger i sitt senaste inlägg om det delade ansvaret. Både staten och den enskilda individen behöver ta ett ansvar för att man ska komma ut på arbetsmarknaden. Det ska vara krav men också förutsättningar. Jag vill betona det, för ibland pratar den här regeringen väldigt mycket om kraven. Kan vi inte också bara nämna vilka förutsättningar vi ska borra djupare i för att man ska få möjligheten?

Ska man så länge man ställer krav kunna vara lite nöjd, gå därifrån och säga att nu har vi gjort vårt i det delade ansvaret? Nej, jag tycker inte det. Man kan inte vara nöjd förrän man har fått människor i arbete, och då måste man också skapa förutsättningar. Fungerar inte de förutsättningarna måste vi hitta förutsättningar som gör det.

Fortfarande kvarstår mina frågor, fru talman. Den långsiktiga strategin - ett bra initiativ, som jag sa förut - omfattar bara norra Sverige. Jag tycker att det borde vara en nationell kraftsamling. Tycker statsrådet att den kan sträcka sig så långt?

I interpellationssvaret säger statsrådet att han är beredd att vid behov vidta ytterligare åtgärder. Varför vänta? Varför inte vidta dem? Vilka är dessa åtgärder som man kanske håller på för att vidta vid rätt tillfälle?

Som sagt kvarstår mina frågor. Vad gör man kortsiktigt? Vad gör man långsiktigt? Vilka målsättningar finns det? Varför omfattas inte hela Sverige?