Fru talman! Jag har nöjet att presentera tre väsentliga områden för Centerpartiet när det kommer till högskolan och dess utveckling. Jag tänker tala om akademisk frihet, en högskolesektor för hela landet och vassare spets i svensk forskning. Mest tid kommer jag att ägna åt akademisk frihet, eftersom det är så aktuellt.

Vad är akademisk frihet, och varför finner Centerpartiet det så viktigt? Det finns många försök till definitioner av begreppet akademisk frihet. En av de mest citerade definitionerna är, i svensk översättning av professor Shirin Ahlbäck Öberg: friheten att bedriva forskning, undervisa, tala och publicera i enlighet med normer och standarder för vetenskaplig undersökning, utan ingripanden eller påföljd, vart än sökandet efter sanning och förståelse leder.

Det är mycket viktigt att begreppet akademisk frihet förstås utifrån två nivåer, dels den institutionella, dels den individuella. Den institutionella nivån avser lärosätenas möjligheter till självstyre för att vidmakthålla lärosätet som en fri och oberoende aktör i relation till exempelvis regering, riksdag och marknad. Den individuella nivån avser rätten till professionellt självbestämmande som tilldelas den enskilda läraren och forskaren i undervisningen och forskningen.

Akademisk frihet på båda dessa nivåer har historiskt visat sig ge allra bäst resultat för akademin framför detaljstyrning och politisk klåfingrighet. För Centerpartiet är det självklart att värna och utveckla den akademiska friheten. Det handlar i förlängningen om jobb, exportintäkter, välfärd, och ett utvecklat demokratiskt samhälle för alla och envar.

Men ett viktigt tillägg måste göras. Med frihet kommer en lika stor portion ansvar. Hög akademisk frihet medför stort akademiskt ansvar. Högskoleledningar och högskolestyrelser har ett stort ansvar att utveckla sina miljöer. Inom vissa vetenskapsfält och vissa lärosäten förekommer akademiska anomalier där vetenskapen är mycket svag och där forskningsmiljöer tenderar att i vissa fall bli politiska. Det skulle kunna benämnas det inre hotet. Det är akademins ansvar att själv stänga svaga miljöer, utveckla akademin mot hög vetenskaplig kvalitet där vetenskapliga metoder används och forskningsstudier uppvisar reproducerbarhet.

Att inte uppbära akademiskt ansvar är att be om ett mer auktoritärt förhållningssätt till akademin. Det måste ur väldigt många aspekter undvikas.

Vidare är inte frågan om akademisk frihet en fråga om vänster eller höger i politiken. Det är i stället en fråga om frihet versus det auktoritära. Nedmonteringen av ett samhälle sker av auktoritära politiska krafter utefter ett återkommande mönster. Först kringskärs medierna, därefter rättsväsendet, sedan kulturen och akademin och slutligen individernas rättigheter. Den som älskar frihet och den som älskar Sverige bör därför vara ytterst vaksam på signaler där akademisk frihet börjar inskränkas.

Det är i det ljuset som regeringens beslut om att korta förordningstiden för högskolestyrelser från tre år till 17 månader måste ses. Det är också därför en unison akademi reagerar så kraftfullt. I Sverige vilar den lagstiftande och exekutiva maktens relation till landets lärosäten på tillit och samförstånd, på respekt för olika roller i samhället.

Det normala förfarandet är att statens ägarintresse hanteras genom regleringsbrev och ägardialog. Om regeringen ser ett försämrat säkerhetspolitiskt läge och ser sig nödgad att stärka den säkerhetspolitiska frågan på våra lärosäten, vilket naturligtvis kan vara helt legitimt och korrekt, är den normala gången att det skrivs in i regleringsbrev eller ännu hellre hanteras genom en ägardialog med den operativa ledningen.

Högskolestyrelser är precis som bolagsstyrelser. Deras uppdrag är att arbeta för lärosätets respektive bolagets bästa. Man ska som styrelseledamot inte jobba för sin uppdragsgivares intressen utan strikt med sin kompetens arbeta för lärosätets bästa.

Med beslutet om styrelser har regeringen presenterat ett sluttande plan där ändstationen heter auktoritärt styre. Genom att detaljstyra vilket folk eller vilka kompetenser som ska sitta i styrelsen frångår regeringen svensk praxis, och i förlängningen är det helt riktigt som landets rektorer påpekar den akademiska friheten som är hotad. Det är inte en politik som Centerpartiet på något vis kan stå bakom. Därför yrkar jag bifall till reservation 2 om styrning och akademisk frihet.

Fru talman! Jag vill också säga något om högre utbildning och forskning för hela landet. Landsbygden är ingen avfolkningsbygd - det är en påfolkningsbygd. Vi ser nu ort efter ort ritas in på kartan när den nya gröna omställningsindustrialiseringen får fäste: Skellefteå, Mariestad, Boden, Liikavaara, Torsboda.

Ingen annanstans än i den framväxande landsbygden är heller kompetensglappet så stort. Arbetsmarknaden i många regioner skriker efter kompetens, brett över spektrumet. Det handlar om ingenjörer, sjuksköterskor, polis och veterinärer. Såväl i näringslivet som i det offentliga saknas kompetens.

Högre utbildning är en infrastruktur som måste vara både av spetskaraktär och lokalt och regionalt placerad, precis som el, vatten och fiber. Det ska finnas lärosäten över hela landet, och de ska bli mer autonoma. De bör också ges ytterligare möjligheter att utforma sin verksamhet efter regionala förutsättningar liksom att stärka sin samverkan med det omgivande samhället. När fler högskoleplatser tillkommer är det viktigt att kvaliteten inte bara upprätthålls utan också förstärks samt att de svarar mot arbetsmarknadens behov.

Fru talman! Sverige behöver även vassare spets i forskningen. Man ligger bra till på innovationssidan, men sämre när det gäller den vetenskapliga kvaliteten. Vi möts av signaler att kvaliteten är vagt dalande. Samtidigt som vi pratar om att lyfta bredden måste vi också lyfta spetsen på landets universitet.

I princip finns två metoder för staten att trycka på för ökad kvalitet. Det handlar dels om hur vi väljer att organisera högskolesektorn, dels om hur vi väljer att finansiera den. Det finns all anledning att se över såväl resurstilldelningssystemet som organiseringen av svenska lärosäten.

Centerpartiet har länge lyft fram att vi vill se fler högskolor som lämnar rollen som myndighetshögskolor och i stället övergår i stiftelseform eller annan form. Med en sådan reform ökar vi inte bara mångfalden bland lärosätena utan också möjligheten för enskilda lärosäten att bygga eget kapital att fritt använda i sin akademiska institutionella frihet.

Lärosätena behöver även förutsättningar att klara två perspektiv, dels autonomi med akademisk frihet, dels samverkan och nära koppling mellan forskningen och den högre utbildningen och det omgivande samhället. Utan oberoende forskning och utbildning är det svårare att identifiera, förstå och lösa samhällsproblem. Utan samverkan med det omgivande samhället och lyhördhet gentemot näringslivets och politikens identifierade utmaningar riskerar lärosätena att bli isolerade öar i samhällskroppen. Det är två perspektiv som är delvis motstående men som måste fungera sida vid sida inom den högre utbildningen och forskningen.