Fru talman! Jag önskar att jag kunde inleda med att vi ser en förbättring, en positiv utveckling av samhället. Det har ju varit flera grejer som har haft enorm påverkan. Först hade vi en period av pandemi, därefter invasionen av Ukraina, och som plåster på såren är Sverige nu ett av de länder som har högst inflation. Det är klart att vi är ett rikt land och har en någorlunda stabil samhällsstruktur som gör att vi kan möta upp kriser på ett bättre sätt än de flesta länder ute i världen. Men vi har också haft regeringar som skapat sprickor i vårt samhällsbyggande i stället för att utveckla det positiva, och i det positiva räknar jag såklart in våra högskolor och universitet som en oerhört viktig pusselbit.

Studenternas och lärosätenas situation är inte frikopplad från de kriser vi möter. Levnadskostnaderna fortsätter att stiga, och många studenter kämpar för att klara sig. Det innebär att fler söker hela studiemedlet och att många får jobba extra, inte alltid med helt lyckade resultat avseende hälsa och stress.

Prisökningar och effektiviseringskrav gentemot lärosätena har också satt sina spår. I dag tvingas lärosätena se över sina hyreskontrakt och antalet lärarledda timmar, i en situation där svenska studenter redan har lägst lärarledd tid i Europa, i snitt elva timmar i veckan - och då är det medlet; vissa utbildningar har lägre snitt än så. Detta påverkar såklart både studenter och lärare, men det kommer också att påverka vår framtida innovationsförmåga och försämra vår kompetensförsörjning än mer.

Det är detta som gör att jag får svårt att se poängen med den här regeringens politik. Alla är överens om att kompetensförsörjning är nummer ett för näringslivet och det offentliga, och därmed jobbskapandet. Ändå försvårar man för Sveriges studenter. Vi har behov av att öka och bredda studenters möjligheter till utbildningar, öka antalet lärarledda timmar, behålla och utöka labben och öka jämställdheten. Det är ganska stora frågor, som nu möter nedskärning. Till det har vi nu en situation där regeringen vill ha mer kontroll över lärosätenas styrelser utan att ha förankrat förändringarna, något som självklart skapar oro hos alla högskolor och universitet.

En fri akademi, oberoende domstolar, fri konst och fri press är alla hörnstenar för att upprätthålla demokrati och skydda mänskliga rättigheter.

För att Sverige ska vara ledande inom forskning krävs det att vi också satsar på grundutbildningen, eftersom dagens studenter är framtidens forskare. Nuvarande resursfördelningssystem för högre utbildning har funnits i snart 30 år. Vänsterpartiet var redan vid införandet av prislappsystemet kritiska till att en del av pengarna fördelades genom en prestationsdel baserad på poängproduktion.

Styr- och resursutredningen kom 2019 med sitt förslag om förändrad finansiering av högre utbildning. Utredningen konstaterade bland annat att det prestationsbaserade resurstilldelningssystemet medför att utbildningar på grundnivå och avancerad nivå, som på olika sätt är flexibla för studenter, ofta är ekonomiskt ofördelaktiga för lärosäten att erbjuda. Det begränsar.

Som en del av detta föreslogs att prestationsdelen i utbildningsfinansieringen skulle minska, för att öka möjligheterna för fler att studera och för att trygga lärosätenas finansiering och möjlighet till utveckling.

I dag får utbildningarna finansiering via en prislapp där olika utbildningar får olika stora anslag. Det är ganska stora skillnader mellan anslagen. Den låga prislappen påverkar såklart kvaliteten på utbildningarna, bland annat genom att det blir ännu färre lärarledda timmar. Vänsterpartiet tycker att prislapparna behöver ses över och anpassas till högskolans och utbildningarnas behov och förändringar i kostnader.

Vänsterpartiet föreslår också en jämställdhetsbonus för att främja jämnare könsfördelning. Det finns mycket att göra att öka jämställdheten vid Sveriges universitet och högskolor. Det här skulle bli ett verktyg för att uppnå det.

Sedan länge har vi ett forsknings- och högskolesamhälle där de flesta studenterna väljer utbildningsplatser baserat på stereotypa könsrollsmönster. Det är till största delen män som är professorer, och män har lättare att avancera på karriärstegen. Trots att kvinnor länge har varit i majoritet på grundutbildningen har män varit i majoritet på forskarutbildningen.

Det skiljer också mellan olika områden. Kvinnor är överrepresenterade inom medicin och folkhälsovetenskap, medan männen är överrepresenterade inom teknik och naturvetenskap.

Sist men inte minst vill jag lyfta upp de problem som de tidsbegränsade anställningarna skapar. Osäkra anställningar är ett generellt problem inom den akademiska världen. Organisationer som Naturvetarna har beskrivit det som "det största hindret för att Sverige ska vara ledande inom naturvetenskaplig forskning". De beskriver vidare att "arbetsförhållandena inom akademin upplevs som omoderna, ohälsosamma och direkt familjefientliga. Det gynnar varken forskning och innovation eller Sveriges konkurrenskraft".

Eftersom forskarna inte får en trygg framtid eller trygga arbetsförhållanden där de kan koncentrera sig på sitt arbete väljer de bort till exempel forskningstjänster till förmån för administrativa tjänster, och vi som samhälle förlorar möjligheten att ha forskare.

Man kan också fundera på hur fri forskningen och utbildningen är om forskare och lärare måste anpassa sig för att få förnyad tjänst eller finansiering.

Inom de konstnärliga utbildningarna finns dessutom en specialregel som innebär att en lärare kan anställas i fem plus fem år, alltså tio år. Det är en särskild regel som skapades förr i tiden, då man trodde att det skulle gynna konstnärligheten. Här tycker vi liksom Fackförbundet Sulf, Sveriges universitetslärare och forskare, att paragrafen som tillåter dessa tioåriga visstidsanställningar bör strykas.

Med det vill jag yrka bifall till reservation 16 och passa på att bjuda in er till interpellationsdebatten om universitetsstyrelsernas mandatperioder den 1 juni.