Fru talman! I förlängningen av det jag sa tidigare handlar det om den ideologiska inriktning som man har satt inte minst på kulturpolitiken i Sverige. Där har den politiska styrningen vuxit fram.

Det gäller inte minst Amanda Linds tidigare kollega, dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke. Hon hade en text i broderi, tror jag, bakom sig vid någon intervju på sitt kontor. Där stod: Visst behöver vi en ny kulturrevolution.

Oavsett om Amanda Lind kommer att ställa sig bakom en kulturrevolution - det är jag väldigt tveksam till, och det tror jag inte att Amanda Lind vill - vittnar det i förlängningen om ideologin som ligger bakom. Den tycker jag är problematisk. Den kommer jag sedan att diskutera vidare i mitt anförande. Det är där mycket av problemen ligger.

Det gäller oavsett om vi har politiker på regional eller kommunal nivå som har åsikter om skattefinansierad konst, vilket också är en diskussion som är värd att ta. Om man har styrt under väldigt lång tid har man kunnat tillsätta olika positioner och platser i olika delegationer som ska göra olika saker.

Konsten ska få provocera. Det är inga problem. Men när konsten alltid provocerar åt ett håll kan man börja diskutera: Vad är det som ligger bakom egentligen? Vad är det som gör att vi har en struktur som är ett problem inom konstpolitiken?

Jag har väldigt svårt för det resonemanget. Det är märkligt att inte Amanda Lind och andra politiker från vänstersidan kan se det. Jag tycker att det är märkligt. Jag vänder mig mot beskrivningen att bara för att man står för en annan ideologisk inriktning är man auktoritär eller har en viss agenda.