Fru talman! Nu står vi här och ska debattera igen. Den här gången gäller det övergripande miljöfrågor. Det är brett, kan man konstatera.

Jag tänkte fatta mig ganska kort och uppehålla mig mest vid torvfrågan. Det är kanske föga förvånande för församlingen här med tanke på att den har en ganska stark koppling till regeringens satsningar på återvätning av våtmarker.

Våtmarkerna - alltså de som inte har blivit torrlagda - lagrar växthusgaser. Torrlagda våtmarker, däremot, släpper ofta ut desamma. Sedan mitten av 1800-talet har över 2 miljoner hektar våtmark torrlagts i Sverige. Den satsning som nu görs på återvätning gör alltså stor nytta.

Men nu är det inte återvätningen jag ska lägga min tid här i talarstolen på, utan jag tänkte ta upp torvbrytningen. Torvbrytning har stor klimatpåverkan. Vi i Liberalerna anser att den behöver minskas för att på sikt fasas ut. Torv i utdikade marker bryts sakta ned och avger koldioxid. När torven bryts för att eldas, vilket som väl är inte är så vanligt längre, eller när den blir odlingsjord eller används på annat sätt påskyndas utsläppen.

I dag används som sagt väldigt lite torv för el och värme, och det är bra. I stället har dock produktionen av odlingsjord ökat, vilket innebär att jorden man köper och bär hem till trädgården har ganska stor klimatpåverkan. Detta behöver trädgårdsentusiaster som jag själv bli varse. Det är inte automatiskt bra för traktens bin, fåglar och djurliv att trädgården är full med blommor om man planterar dem i jord som innehåller en massa torv.

Torven är för många en okänd klimatbov. Stora delar av Sveriges yta består av torvmark, och stora arealer torvmark har historiskt dikats ut, precis som jag nämnde, för att ge plats för jordbruket. Mycket av den marken täcks i dag av skog. Det var säkert rätt beslut då. Det var säkert nödvändigt för Sveriges utveckling. Nu står vi dock i ett annat läge.

Torv består som bekant av växtdelar som ansamlats under tusentals år och som inte kunnat förmultna i den våta marken. När den dikas ut, vattnet försvinner och torven kommer i kontakt med syre startar en nedbrytning som avger stora mängder koldioxid. Detta är mycket problematiskt, för klimatgasutsläppen de närmaste årtiondena måste minska mycket påtagligt.

I det betänkande vi debatterar i dag behandlas en motion där det anförs att det de senaste åren har blivit svårare att bryta torv efter en lagändring - 2017 tror jag att det var - och att denna utveckling behöver vändas. Syftet med motionen är alltså att göra det enklare att få tillstånd att bryta torv. Detta avstyrks av utskottsmajoriteten, vilket jag tycker är bra. Om det skulle genomföras, om det skulle bli enklare att bryta torv, skulle det få stor påverkan på klimatet.

Fru talman! Torvbrytningen behöver, precis som jag sa tidigare, minskas ordentligt och på sikt fasas ut. Att driva på för ökad torvbrytning är i mitt tycke helt fel väg att gå.