Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 3, som Vänsterpartiet och Miljöpartiet står bakom och som handlar om ett nationellt avhopparprogram.

Detta är något som skulle kunna fungera väl som en förebyggande åtgärd och som även, utifrån de erfarenheter man kan få av dem som hoppar av, skulle kunna bidra till att vi förstår mekanismerna bakom att människor ansluter sig till terrorismtankar eller terroristorganisationer. Det kan också handla om annan organiserad brottslighet. Vi kan få ökade kunskaper, och vi skulle kunna få ambassadörer. De som har gått igenom sådana här program är i vissa fall otroligt viktiga i att bidra med insikter om de processer som leder in i denna grymma verksamhet.

Det är inte möjligt att ifrågasätta att det inte finns någon som inte tycker att terrorism är något helt förfärligt som vi ska göra allt vi kan för att förebygga. Frågan är: Vad gör vi då?

Om vi tittar på motionsskörden i detta ärende ser vi att det är några få motioner som handlar om det som skulle kunna vara förebyggande, till exempel ökade resurser till Center mot våldsbejakande extremism, mer samarbete med internationella organisationer och samverkan inom EU. Annars är det en serie repressiva förslag. Man ska straffa mer, straffa på nytt, vidga det möjliga området för straff och kriminalisera ännu mer.

Då väcks ju frågan: Vilket samhälle vill vi ha? Vi vill bort från terrorism och våld, men vad vet vi om vad som kan leda fram till det?

Vi vet att de allra flesta som begår våldsbrott är män. Vi vet att många gör det för att stärka sin känsla av maskulinitet och odlar en machokultur som innebär förakt och ibland öppet hat och våld mot kvinnor och mot svagare män. Detta måste vi hantera på ett helt annat sätt än enbart med verktyget kriminalisering. Vi måste bygga samhället nedifrån, hantera dessa frågor om makt och kön i förskolan och i skolan och problematisera det på ett helt annat sätt än vad vi har lyckats med hittills. Då kommer vi att kunna reducera såväl antalet mord och attentat som antalet barn som växer upp med att se våld som ett maktmedel.

Jag säger detta gång på gång därför att det här är så centrala frågor. Det har sagts här i talarstolen tidigare i dag att vi av någon anledning blundar för att det är män som begår dessa brott. Vi är könsblinda. Det måste upphöra, och vi kan få hjälp med detta på många olika sätt.

Jag vill lyfta fram att det tack och lov finns samarbete i dag där man försöker hantera frågor.

När det gäller Center mot våldsbejakande extremism vill jag särskilt markera att deras verksamhet uttryckligen och bevisat är baserad på forskning och beprövad erfarenhet och att de hela tiden verkar för en kunskapsbaserad praktik. Detta gör de på olika nivåer - på riksnivå men också på lokal och regional nivå. De utgör en resurs för många tjänstepersoner och ideellt aktiva, och framför allt agerar de förebyggande och hanterar problematik på ett effektivt sätt den vägen. Som nämndes här tidigare har de uppmärksammat manskulturens destruktivaste sida och det våld som den kan leda till.

Det som behövs ytterligare är att vi förstärker olika delar av det förebyggande arbetet. Där har det många gånger efterlysts en nationell avhopparverksamhet. I dag är det lite ad hoc när det gäller hur det fungerar, även om det finns en viss samordning via riksmyndigheter, där rikspolisen har ansvar för att utveckla något. Men jag tycker att utvecklingen gång på gång sker på ett spretigt sätt, där olika organ ska hantera liknande frågor.

Jag tror att det är hög tid att vi verkligen försöker fokusera ordentligt, och där kan avhopparverksamheterna få en viktig roll. Samtidigt, som jag också markerade, behövs en grundläggande social rättvisa som får kompletteras med programmet för att underlätta avhopp från olika extrema miljöer.

Jag yrkar bifall till reservation nummer 3.