Fru talman! Som jag sa redan i mitt förra anförande, i den förra debatten: Ingen människa i Sverige ska bli diskriminerad eller bli utsatt till följd av sitt ursprung. Alla människor som bor i vårt land ska ha samma möjligheter till inflytande och till delaktighet i samhället. Det innebär också att var och en av oss har rätt till sitt språk och sin kulturella identitet. Det här utgör kärnan i den minoritetspolitik som vi har antagit här i riksdagen.

Sedan 20 år tillbaka har vi i Sverige en samlad politik för att stärka våra nationella minoriteter och för att stödja våra nationella minoritetsspråk. Målet för den politiken är att ge dessa minoriteter skydd och stärka deras möjligheter till inflytande. Samtidigt ska vi se till att våra historiska minoritetsspråk kan hållas levande. Arbetet med minoritetsfrågor har under de senaste 20 åren visserligen rört sig framåt, men det finns mycket kvar att göra.

Det har identifierats brister, såsom otydliga uppdrag och svaga mandat för de myndigheter som är satta att följa upp arbetet med minoriteters rättigheter och även vad gäller att skydda minoritetsspråken som levande språk. Vi i Centerpartiet vill se att de ambitioner som sedan länge satts upp faktiskt efterlevs i praktiken, och för detta krävs ett systematiskt arbete som sker med både långsiktighet och uthållighet.

Fru talman! Ansvaret för att följa upp hur Sveriges minoritetspolitik genomförs ute i våra kommuner ligger på Länsstyrelsen i Stockholm tillsammans med Sametinget. Dessa myndigheter ska utbilda och informera i minoritetsfrågor, och de ska ge det stöd som kommuner och andra myndigheter behöver. Det är förstås viktigt att minoritetspolitiken samordnas, men för att den ska få genomslag i praktiken är det helt centralt att involvera civilsamhället.

Utan de idéburna organisationer som samlar minoriteterna och det arbete som dessa föreningar gör finns det risk för att det inte blir mycket till verkstad. Centerpartiet anser därför att dessa organisationer ska ges en avgörande betydelse för att vårda, värna och utveckla de nationella minoriteterna.

Fru talman! Welkumin að Övdalim! Jag får be om överseende hos de älvdalingar som kanske lyssnar på den här debatten, för uttalet är inte lätt. Det fick jag erfara när vi i konstitutionsutskottet för några dagar sedan besökte Älvdalen. Det är ett besök som många kollegor i utskottet glädjande nog har pratat sig varma för.

Det jag försökte uttala betyder "välkommen till Älvdalen", och vi kände oss varmt välkomna. Vi fick verkligen djupdyka i detta språk - för älvdalska är ett språk, inte bara en dialekt. Det är i alla fall jag övertygad om efter att ha blivit marinerad i älvdalska i dagarna två. Flera har vittnat om programmet där. Vi fick lyssna på folksånger på älvdalska, se en tecknad Pelle Svanslös som pratade älvdalska med elake Måns, höra sagoläsning för förskolebarn där Mamma Mu pratade älvdalska och till och med se en musikvideo inspelad i Älvdalen där ungdomarna körde epa och sjöng Eddie Meduza på älvdalska. Jag blev övertygad, och jag är definitivt inte ensam.

En rad språkexperter - vi fick lyssna till några av dem under de här dagarna - har funnit att älvdalskans struktur gör att det är fråga om ett eget språk. Älvdalskan utmärker sig bland annat genom ett äldre kasussystem - det försökte vi också nosa på under de här dagarna, men det var inte lätt att ta till sig - och genom att den bevarat olika ljud i uttalet. Jag gör inte som utskottskollegan Gudrun Brunegård och försöker uttala dessa ljud utan säger bara att det finns en del nasala vokaler som är intressanta.

Garantier för gruppers språkliga rättigheter ingår i de grundläggande mänskliga rättigheter som finns förankrade i FN:s konvention. I dag har barn med älvdalska som modersmål ingen rätt till skolundervisning vare sig på eller i älvdalska.

Vid vårt besök i Älvdalen såg vi hur barnens och ungdomarnas intresse för älvdalskan var stort. Det finns visserligen ett stipendium som motiverar dem till att plugga, men det var också många som fick undervisning på älvdalska efter ordinarie skoltid. Det var någon av ungdomarna som sa när de pratade inför oss i KU att det är lite coolt att prata älvdalska, och framför allt - vilket berörde mig - att det är en del av personens identitet. Att höra ungdomar formulera sig så träffar en i hjärtat.

Centerpartiet anser att det vore ett historiskt misstag om älvdalskan, Sveriges äldsta bevarade språk, skulle dö ut. Det arbete som görs av ideella krafter för att bevara språket, och som vi fick se under vårt besök, är en central framgångsfaktor. Men med ett officiellt erkännande av älvdalskan som eget språk skulle mer kunna göras. Därför vill vi i Centerpartiet att regeringen utreder möjligheterna att erkänna älvdalskan som minoritets eller landsdelsspråk i Sverige enligt Europarådets fördrag. Det är också därför jag yrkar bifall till reservation 11 under punkt 6.

Avslutningsvis, fru talman: Jag vet att vi här i kammaren pratar svenska men vill ändå, i strid med dessa förhållningsregler, försöka säga tjär tokk.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Än så länge är det en dialekt.)