Fru talman! I det nu aktuella betänkandet avhandlar vi minoritetsfrågor. Det handlar om judiskt liv i Sverige, romsk inkludering, samepolitik, rättigheter för nationella minoriteter och urfolk, älvdalskans ställning med mera.

Målet för politiken för nationella minoriteter är att ge de nationella minoriteterna skydd och stärka deras möjligheter till inflytande. Det handlar också om att stärka de historiska minoritetsspråken, så att de hålls levande. I Sverige räknas romer, judar, samer, sverigefinnar och tornedalingar som nationella minoriteter. De erkända minoritetsspråken är, som nämnts några gånger i debatten, finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska.

Regeringsformen understryker att det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionsnedsättning, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som rör den enskilde personen. Det framgår också att det samiska folket och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjlighet att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.

Mot den bakgrunden är det allvarligt att flera av de nationella minoriteterna utsätts för diskriminering i olika form. Jag har i ett tidigare anförande i dag, under rubriken Fri- och rättigheter m.m., talat om behovet av säkerhet kring synagogor och judiska institutioner på grund av de hatbrott man utsätts för.

Jag vill i detta sammanhang uppmärksamma regeringens arbete med EU:s handlingsplan mot rasism och EU:s strategi för att bekämpa antisemitism och främja judiskt liv. Självklart ska vi stödja rätten för personer från de nationella minoriteterna att leva sina liv enligt sina traditioner, bevara sina särarter, på olika sätt överföra sina kulturer till kommande generationer och bidra till att berika samhället. För det syftet är bevarandet av språket jiddisch en oumbärlig del, liksom finska är för sverigefinnar, meänkieli för tornedalingar, romani chib för romer och samiska för samer.

Språket är nära förknippat med kultur och tradition men också med känsloliv och även med andlighet. Det är därför man i kristna sammanhang är ivriga att översätta Bibeln till så många språk som möjligt. Det öppnar för en helt annan förståelse när man får något betydelsefullt presenterat på sitt eget språk, på sitt modersmål. Många som kommer från flerspråkiga miljöer vittnar om hur mycket djupare berörd man blir när man får något berättat på sitt modersmål.

Det för mig osökt över till älvdalskan. Det är ett språk som ännu inte erkänts av Sveriges riksdag och regering men som för flera år sedan klassificerades som ett språk med egen språkkod och ISO-klassificering av språkforskningsinstitutet SIL International. Även Europarådets expertkommitté har klassat älvdalska som språk, och Västerås stift har gett älvdalingarnas förening Ulum Dalska i uppdrag att översätta Barnens Bibel till älvdalska. Det blir nog kronan på verket efter de översättningar man redan gjort av böckerna om Mamma Mu och Pelle Svanslös, för att hålla språket levande och föra över det till de nya generationerna.

Ett antal ledamöter från konstitutionsutskottet besökte faktiskt Älvdalen under två intensiva dagar i början av veckan, vilket flera har varit inne på. Det var ett mycket väl planerat program där språkvetare redogjorde för språkets historiska bakgrund och hur det skiljer sig från svenska.

Sveriges representant i Europarådets expertkommitté beskrev kriterierna för att klassa något som språk och vad som ligger i de olika delarna av den europeiska språkstadgan. Expertkommittén har återkommande uttryckt att en oberoende vetenskaplig utredning borde utföras, medan de svenska regeringarna hittills hävdat att älvdalska är en dialekt. Språkforskaren framhöll att skillnaden mellan en dialekt och ett språk är ett politiskt beslut, utöver de reella språkliga och andra skillnader som finns.

I Expertkommitténs senaste rapport, som kom i år och är den åttonde i ordningen, rekommenderar man myndigheterna att i samarbete med talarna avgöra vad som krävs för att en uttrycksform ska utgöra ett separat språk. Vidare konstaterar man att talarna önskar fortsätta dialogen med statliga myndigheter avseende erkännandet av älvdalska som ett minoritetsspråk. Expertkommittén förespråkar att dialogen fortsätter mellan Isof, Institutet för språk och folkminnen, och representanter för talarna.

Talarna är många: 2 500-3 000 personer i Älvdalens socken. Och antalet ökar genom att kommunen via ett projekt stött av Allmänna arvsfonden undervisar barn i älvdalska. Man har översatt sagoböcker, producerat läromedel och spelat in filmer, en musikvideo, en musikal och otaliga sånger med text på älvdalska. Dessutom bedriver man via Facebook undervisning i älvdalska som riktar sig till folk över hela världen.

I det dagliga samspråket växer också nyord fram på älvdalska. Det görs antingen genom att man anpassar det svenska ordet efter älvdalskt uttal eller konstruerar ett helt nytt ord, till exempel mobiltelefon, wavelslaverduos - med reservation för mitt uttal -, som kan översättas med "dosa man pratar i medan man går". Man har till och med, via en anställd på Google, fått fram ett älvdalskt tangentbord för de skrivtecken som finns i älvdalskan men som inte finns i svenskan, till exempel det tonande läspljudet [ð], nasalerna och [w]-ljudet.

Man kan inte påstå annat än att älvdalskan är ett i högsta grad levande språk. Det är glädjande att höra att flera av deltagarna i resan delar den synen. Jag ser fram emot att vi utreder frågan framöver. Även om vi med detta betänkande, fru talman, formellt avslår alla motioner, inklusive dem som handlar om att erkänna älvdalskan, kommer jag att fortsätta jobba på olika sätt för att en sådan opartisk utredning som expertkommittén förespråkar verkligen ska tillsättas. Det borde vara dags att älvdalingarna får det officiella erkännande som inofficiellt har funnits sedan urminnes tider.

Älvdalskan är ett språk som är svårt att förstå även för folk i grannkommunerna Mora och Orsa, där jag själv har bott, och i stort sett omöjligt att förstå för oss sörlänningar, vilket jag fick uppleva och som ledamoten Mirja Räihä talade om tidigare. När de äldre glömt bort svenskan - det inlärda språket - är man som sörlänning beroende av tolk för att kunna tala med de gamla som återgått till att bara tala dalska. Det är ett språk som forskare anser skilde sig från den svenska huvudgrenen redan på 500-talet efter Kristus och som skiljer sig lika mycket från svenska som isländska skiljer sig från svenska när det gäller grammatik, ordförråd, språkljud och skrift.

Vi får inte låta detta levande språkliga kulturarv gå om intet! Jag yrkar bifall till förslagen i betänkandet.