Fru talman! Det betänkande som vi behandlar i dag handlar om fri- och rättigheter, och de båda föregående talarna har tagit upp många viktiga aspekter. Jag kommer att fokusera på en annan del; därmed inte sagt att jag inte stämmer in i mycket av vad ni har sagt.

Nu i dagarna firar Israel 75 år som självständig nation. Det är ett direkt resultat av det internationella samfundets svar på de fasansfulla händelser som utspelade sig under andra världskriget, när omkring sex miljoner judar mördades av andra medmänniskor. Sex miljoner! På den tiden hade väl inte Sverige många fler invånare.

Det är fullständigt ohyggligt hur det kunde ske. Men det skedde mot en fond av många hundra års antisemitism, där människor med judisk härkomst bara genom sin härkomst blev utsatta för systematiskt misstänkliggörande och trakasserier. Många svenskar är omedvetna om denna mångsekellånga strukturella antisemitism, och det är bra att man har infört olika insatser för att sprida kunskapen både bland ungdomar och vuxna om det som hände, med det uttalade syftet att det inte ska ske igen.

För mig blev det en ögonöppnare när jag i tonåren lärde känna en judisk familj i Kalmar. Frun berättade att maken, som då var i sextioårsåldern, ofta vaknade skrikande i panik av återkommande mardrömmar. Han återupplevde barndomens pogromer i Polen med våldsamma upplopp och mordbränder riktade mot judarna i den stad där han växte upp. Skräcken hos den lille gossen som tvingades fly genom lågorna levde kvar inom honom, trots att han hade levt nästan femtio år i trygghet i Sverige efter detta.

Det är bland annat detta som dagens betänkande handlar om:

att den offentliga makten utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet

att det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter - alltså att förhindra att rasism och antisemitism tar överhanden igen

att som stat erbjuda ett skydd för utsatta befolkningsgrupper och i det här fallet nationella minoriteter.

Fru talman! För någon månad sedan hölls ett seminarium här i riksdagen om antisemitiska hatbrott och säkerheten för judar. Offentliga platser som gatan, klubbar, restauranger, barer, demonstrationer och manifestationer men även skolan, hemmet, arbetsplatsen och internet - i stort sett vilken plats som helst kan bli en brottsplats för antisemitiska hatbrott. Men framför allt är judiska församlingar och institutioner måltavlor för terrorister och terrororganisationer. Sammantaget beskrivs en mycket allvarlig situation med en hotbild mot judars säkerhet och antisemitiska trakasserier i form av mobbning, hot och diskriminering.

Som framgår av betänkandet finns ett statsbidrag för "säkerhetshöjande åtgärder hos organisationer inom det civila samhället vars verksamhet påverkas av rädsla för hot, våld och trakasserier", för att citera exakt. Kristdemokraterna har aktivt bidragit till att anslaget har fått utökade medel för att skydda synagogor, judiska skolor och institutioner.

Men det räcker inte på långt när. I själva verket är det den judiska församlingen som själv finansierar merparten av säkerhetsarbetet genom medlemsavgifter. Med tanke på att vi i Sverige står upp för alla människors lika värde och rätten att inte diskrimineras på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung och så vidare borde vi kunna göra mer för att skydda de judiska församlingarna och göra synagogor till skyddsobjekt.

Fru talman! Med dessa reflektioner yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.