Fru talman! Nu blir det mer diskussion om strömming och sill även i mitt anförande, kan jag lova. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 27.

I dagens debatt tänker jag uppehålla mig ganska mycket vid den ansträngda situationen vi ser för sillen och strömmingen i Östersjön. Men jag ska även tala om ålen och lite om förvaltning av säl, som känns ganska angeläget att diskutera just nu.

Fru talman! Strömmingens situation i mycket stora delar av Östersjön känns alltmer kritisk, och den är i flera fall akut hotad i sin fortsatta existens. Utvecklingen sedan början av 90-talet till nu är en alarmerande läsning.

Flera forskare, såväl svenska som internationella, har tydligt kunnat notera den dramatiska nedgången i inte minst strömmingens lekbiomassa. Den uppmättes i början av 90-talet till cirka 1,5 miljoner ton, och dagens nivå är på knappt 500 000 ton.

Detta har skett samtidigt som vi kan konstatera att strömmingens åldersstruktur ändrats och att dess storlek, som flera har varit inne på, har minskat kraftigt. Det innebär att det småskaliga viktiga fisket där man fiskar för människoföda har det allt tuffare. Inom vissa områden får man inte ens tag i ätbara strömmings- eller sillbestånd över huvud taget.

Orsakerna till denna extremt kritiska situation för den enskilt viktigaste fiskarten för Östersjöns hela ekosystem diskuteras väldigt ofta och länge av oss politiker, branschföreträdare med flera.

Fru talman! Självklart kan det finnas och finns säkert flera tänkbara orsaker till att denna kritiska situation har uppstått. Det kan vara förändring i tillgången på föda. Det kan säkert finnas kopplingar till klimatförändringar och även förändringar i salthalten i våra vatten. Även antalet sälar och andra predatorer som livnär sig på strömming och sill påverkar säkert bestånden till någon del.

Men, fru talman, man behöver knappast vara forskare eller doktorand för att kunna ta del av de fakta och utredningar som i dag redan finns och som enligt mig tydliggör vilken orsak som tveklöst utgör det största hotet för strömmingens överlevnad och utveckling.

Det storskaliga trålfisket har inneburit och innebär en enorm ökning av strömmingsfisket som kraftigt påverkar hela strömmingsbeståndet i Östersjön. Under vinterhalvåret vandrar strömmingen ut på djupare vatten för att övervintra och samlas då i stora stim.

Dessa stim är med dagens moderna stora trålare mycket lätta att finna, vilket har inneburit att minst 75 procent av all strömming som fångas i Östersjön fångas av stora trålare under vinterhalvåret. Av all den fisk som fångas av dessa trålare går 95 procent till höns- eller djurfoder.

Fru talman! Det är dags att vi politiker verkligen prioriterar vad vi anser är viktigast när det gäller yrkesfisket och vad det är som vi önskar få ut av detta fantastiska livsmedel som ännu finns i våra vatten och vad det ska användas till. Ska det vara till hönsfoder, eller ska vi satsa på människoföda?

För mig känns det självklart att vi måste fokusera och säkerställa det kustnära småskaliga fisket där man fiskar för livsmedelproduktion och skapar stora mervärden i form av ökad livskvalitet för alla samt mervärden för både turismen och besöksnäringen.

Det ser onekligen väldigt dystert ut för denna viktiga fiskarts framtid i våra vatten. Men det finns hopp och också undantag. I Östersjön heter det undantaget Rigabukten.

Där är det endast Estland och Lettland som fiskar strömming. Där har man beslutat om en gemensam förvaltning av fisket, vilket innebär betydligt striktare regelverk. Inga former av trålare får fiska på vatten grundare än 20 meters djup. Man tillåter inga industritrålare alls att fiska där. Man har stoppat allt fiske under en månad när lekvandringen sker.

Denna överenskomna samförvaltning har inneburit att här mår strömmingen bra och finns i stora mängder till både det småskaliga livmedelsfisket och sportfiske och även för turism. Noterbart är även att miljön och vattenkvaliteten i dessa vatten är betydligt bättre än i övriga Östersjön. Detta bör vara ett föredöme och något för oss att arbeta för.

Fru talman! En annan viktig fiskart som håller på att helt försvinna ur våra vatten är tyvärr ålen som har minskat med hela 95 procent. Den har verkligen svårt att på ett naturligt sätt återhämta sig trots kraftigt minskade fiskekvoter och ett kraftigt minskat antal fiskare som får licens att fiska den.

När det gäller frågan om ålen är det, precis som jag sa i min interpellationsdebatt, viktigt att det av den nu sittande regeringen pausade miljöarbetet vid våra vattenkraftverk omedelbart kommer igång igen, detta i akt och mening att säkerställa naturliga fiskvandringsvägar som gör att ålen och andra vandrande fiskarter får möjlighet att vandra både uppströms och nedströms i våra vatten.

Detta är helt avgörande för att ålen ska få förutsättningar att av egen kraft få till en gynnsam bevarandestatus som på sikt förhoppningsvis även kan leda till att vi ånyo får fiskemöjligheter.

För oss socialdemokrater är det oerhört angeläget att våra viktiga vattenkraftverk, både de små och de stora, ska lyckas med att leverera ren fossilfri el. Man ska även kunna ta hänsyn till en biologisk mångfald där de vandrande fiskarterna är en väsentlig och naturlig del.

Fru talman! Man kan konstatera att det finns många intressen, frågeställningar och hinder som måste lyftas upp, diskuteras och åtgärdas om vi på allvar vill få till ett hav i balans där förutsättningar ges för både yrkesfisket och exempelvis strömmingens levnadsvillkor och möjlighet till utveckling i stället för den nu pågående avvecklingen som vi ser.

Vi ser även att vi har alldeles för stora populationer av både säl och skarv som också ska livnära sig på sill och strömming. Därför måste vi få till en bättre förvaltning och en utökad jakt som möjliggör en bättre balans även när det gäller denna del i havet.

Här är det angeläget att regeringen jobbar för att få EU att ompröva och ändra sitt beslut att inte tillåta handel med sälprodukter. Har vi jakt på säl ska vi självklart även ta till vara det livsmedel som ges och kunna handla med den produkten.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag slå ett slag för det arbete som den tidigare socialdemokratiska regeringen jobbade hårt med. Det gäller införandet av vattenbruket och satsningen på vattenbruket. Det skapar stora möjligheter till ökad matfiskproduktion, men även till odling av växter och musslor som kan bidra till ett friskare hav i balans.

Fiskodlingar och annat vattenbruk leder också till fler möjligheter till jobb på landsbygden. Här finns en stor potential att öka antalet vattenbruk och fiskodlingar i vårt land. Detta skulle vara mycket gynnsamt för både ökad livsmedelsproduktion och fler arbetstillfällen på landsbygden.

I detta anförande instämde Joakim Järrebring (S).