Herr talman! Det är en spännande debatt. Nu framgår detta, i alla fall för mig, för första gången tydligt och klart. Sverigedemokraterna brukar använda följande argument när det gäller klimatet: Nej, vi ska inte göra någon åtgärd här i Sverige. Det är viktigt att andra länder gör någonting. Om inte de gör någonting och om inte alla lägger ned samtidigt är det inte värt att göra en enda åtgärd.

Nu hör vi exakt samma typ av argumentation när det gäller den biologiska mångfalden. Det blir väldigt mycket mer konkret, tycker jag, för det handlar om att dessa arter nästan inte hörde hemma här. De var i utkanten av sitt utbredningsområde. Redan där bryter vi mot konventionen om biologisk mångfald. Den är väldigt tydlig. Den säger att alla arter, oavsett om de är i mitten eller i ytterkanten av sitt utbredningsområde, ska bevaras inom nationens gränser.

Det är väldigt enkelt att säga att vi tycker att tigrar och pandor är viktiga, för de är någon annanstans. Men vi har ett ansvar här och nu. Jag vet inte om jag hörde lite grann av speciesism. Man kanske föraktar dessa lavar. Jag vet inte om det finns något förakt för de olika artgrupperna.

Själv tycker jag att det är fantastiskt. Även om vi inte kan uppleva dem på samma sätt som däggdjur har de klarat precis samma evolutionära test som allt annat levande. Jag har stor respekt för mossor, lavar, svampar, pandor, tigrar, lodjur och vargar. Det finns inte heller någon hierarki när det gäller organismgrupper i våra miljömål och i våra olika globala avtal som vi har skrivit under.

Ska vi prata om svart stork och ärlighet vill jag fråga ledamoten: Tror du, ärligt talat, att en svart stork skulle kunna göra comeback i Sverige på ett enskilt träd som står ensamt och som är omgivet av ett 100 hektar stort kalhygge? Jag tror nämligen inte det.