Fru talman! Statsrådet måste ha missuppfattat. Det var inte jordbrukare som var gökungen eller det svarta fåret, utan de finns nog snarare i statsrådets korridorer.

Ute på gårdarna finns det många med stark innovationskraft och vilja att ta sig an klimatutmaningen, men det är svårt att göra detta när man inte vet vilka målsättningar som gäller. Det är svårt för en enskild lantbrukare att veta vad det egna betinget är och vilka möjligheter som finns om den miljö man verkar i är otydlig, och jag menar att det är vad statsrådets ledarskap innebär.

Statsrådet blickar ut över jordbrukspolitiken och är förnöjd med vad som visas upp, men han glömmer bort att helheten inte levererar och att svårigheten just nu är att just jordbrukssektorn sitter fast med sina utsläpp medan andra branscher minskar sina.

Nog finns det områden inom jordbrukspolitiken, till exempel metanutsläppen, som kan behöva kompenseras för, men det är viktigt att vi vet vilket beting som finns och vilka målsättningarna är. Ska det minska något? Hur mycket är tänkt att kompenseras för? Vad är ekvationen i jordbrukspolitiken?

Om det fortsätter som det gör just nu riskerar jordbruket att stå för en tredjedel av utsläppen år 2030 och kommer förmodligen att fortsätta i den riktningen, och då bidrar det inte alls till den ansvarsfördelning som Sverige ska stå för. I den gemensamma jordbrukspolitiken på EU-nivå är man också tydlig med att man vill se en minskning av utsläppen från jordbruket.

Statsrådet talar mycket om vikten av en global livsmedelsförsörjning. Jag tror att den globala livsmedelsförsörjningen beror mycket på om vi hanterar den globala upphettningen.