Fru talman! Det betänkande vi debatterar nu i kväll handlar om vårdens organisation. Det är ett område där det har kommit 120 olika förslag från riksdagsledamöterna. I utskottet är vi överens om ganska mycket, men på 45 punkter finns reservationer - varav 20 kommer från Centerpartiet. Jag tänker inte i denna sena timme gå igenom alla 20 reservationer, utan i stället kommer jag att lyfta fram några av mer principiell betydelse.

Den första frågan handlar förstås om hur vården ska organiseras framöver. Där finns vissa som har en enkel lösning, nämligen att om vi bara förstatligar den svenska hälso- och sjukvården kan alla problem lösas. Svaret på varenda fråga om problem i sjukvården blir då att förstatliga, att låta hela den svenska sjukvården med hundratusentals anställda styras av en generaldirektör på Kungsholmen i Stockholm. Det löser alla problem.

Den här regeringen har sagt att man åtminstone ska titta på frågan, även om intresset verkar vara något begränsat från de andra partierna. Det kan jag förstå eftersom det ju finns en hel del forskning på området. Den senaste stora forskningsgenomgången gjordes av Ratio, som är näringslivets forskningsinstitut. I rapporten Myten om centralisering var slutsatsen att om man vill skapa fullständigt kaos i svensk sjukvård ska man göra en jättelik omorganisation där man lägger allt under statlig kontroll. Inte minst skulle det bli bra för alla administratörer. Vid en jämförelse med andra länder som har en helt statlig organisation räknade man med att det kanske skulle behövas så många som 250 000 administratörer. För oss handlar det här i stället om att det behövs mer nationell styrning av svensk sjukvård - men ingen stor omorganisation.

Det finns däremot ett antal konkreta områden där vi måste se till att förändra sjukvården. Ett område är det vi lärde oss från pandemin, nämligen att vården av våra äldsta fungerar dåligt. Om man som äldre bor på ett äldreboende eller har hemsjukvård i sitt hem och blir akut dålig är, tyvärr, alternativet en ambulansfärd på fem tio mil till närmaste akutsjukhus där man sedan får ligga på en brits och vänta i ett antal timmar innan man får hjälp. Där måste vi omorganisera vården så att de allra äldsta som har hemsjukvård också akut kan få en läkarbedömning dygnet runt.

Det finns problem i den svenska sjukvården, och vi behöver inte skapa nya, men tyvärr har den här regeringen valt att skapa ytterligare problem. Jag talar om till exempel angiveriplikten. Hälso- och sjukvårdspersonalen ska få i uppdrag att ange, ringa till gränspolisen, om man hittar en svårt sjuk patient som inte har de fyra sista siffrorna. Och möjligheten att använda tolk i hälso- och sjukvården ska begränsas.

I det här betänkandet yrkar jag bifall till reservation 10. Det är en reservation om att riksdagen må uttala att det även i fortsättningen ska vara kostnadsfritt att i Sverige använda sig av tolk i sjukvården i ett läge där man inte behärskar det svenska språket.

Ett annat område som är i behov av stora förändringar är primärvården. Även om Sverige har ett sjukvårdssystem som presterar i absolut världsklass, vilket det finns många olika undersökningar som visar, är primärvården ett problem. Där är vi mitt inne i en stor reformering, och vi går mot mer nära vård. Men mycket talar för att en av utmaningarna kommer att vara att se till att få kompetens i primärvården. Kompetens finns redan i dag, men vi ska få sjuksköterskor och läkare som gärna vill jobba i primärvården.

Det handlar om att sänka trösklarna för att gå över från övrig sjukvård till primärvård. Att jobba i primärvården måste vara ett av de absolut bästa jobben inom hela hälso- och sjukvården; ett begränsat antal patienter, att få arbeta med hela spektrumet av sjukdomar och åldrar samt följa patienter under lång tid. Men tyvärr är villkoren i primärvården i dag sådana att man inte söker sig dit.

Vi i Centerpartiet har lagt fram ett antal förslag på hur man skulle kunna öka attraktiviteten. Mycket handlar om att göra det lättare för unga sjuksköterskor och läkare att etablera sig privat i den svenska primärvården. Vi ser att de privata företagen har lättare att attrahera arbetskraft.

I det här betänkandet har vi ett förslag, som vi har reserverat oss för men som jag inte har yrkat bifall till, om att styra så att den minsta enheten i primärvården ska vara en läkare och en sjuksköterska. Då skulle det bli möjligt för många yngre att starta en mottagning. I dag krävs det att man anställer ett stort antal personer och har ett eget kapital på upp till 10 miljoner för att dra igång en mottagning.

Det sista jag vill lyfta upp är frågan om att göra något för valfriheten för patienter som dessutom skulle minska köerna i Sverige, det vill säga att gå vidare med det förslag som allianspartierna drev redan i valet 2014. Det handlar om att ge patienterna rätt att söka slutenvård var som helst i landet. Det skulle skapa möjligheter för patienterna att välja sjukhus där det erbjuds högre kvalitet och kortare köer. Om vi kunde få till stånd de spelreglerna skulle det bli möjligt för ett antal aktörer att öka sin kapacitet. Det är med genuin besvikelse jag ser att den nuvarande regeringen har släppt tanken och i stället har dammat av ett gammalt socialdemokratiskt förslag, nämligen att det räcker med att starta en vårdplatsförmedling i Stockholm - ett kontor dit regionerna kan höra av sig och fråga om det finns ledig kapacitet någonstans i landet. Det förstår var och en som lyssnar på debatten att det inte kommer att leda till någonting över huvud taget. Här krävs strukturella förändringar.

Jag yrkar bifall till reservation 10.