Protokoll 2022/23:103 Torsdagen den 4 maj

ärendedebatt / Hälso- och sjukvårdens organisation
Anf. 215 Thomas Ragnarsson (M)

Fru talman! Vi debatterar i kväll socialutskottets betänkande SoU12 Hälso- och sjukvårdens organisation. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Behovet av att reformera svensk hälso- och sjukvård är alldeles tydligt. Vi styrs i dag av hälso- och sjukvårdslagen, vilken anger att det åligger våra regioner och kommuner att ansvara för att leverera vård till dem som lever i respektive kommun och region. Behovet av att tydliggöra gränssnittet mellan statens, regionernas och kommunernas ansvarsområden är viktigt, då vi i dag ser tendenser till att patienter faller mellan stolarna. Därför är det glädjande att vi i Tidöavtalet kommit överens om att utreda frågan grundligt. Däremot är nog inte lösningen på svensk sjukvårds problematik ytterligare administration eller centralstyrning.

Fru talman! Det är lätt att tro att organisationsförändringar alltid är lösningen på alla problem, men att det i dag finns otydligheter inom ansvarsområdena leder till att vi får en ojämlik vård, beroende på var man bor och att skillnaderna är stora över landet. Detsamma gäller när begreppet högspecialiserad vård förs upp på agendan. Vem bestämmer vad som är högspecialiserad vård, och vilka riktlinjer arbetar man efter? Här tror jag att statens ansvar behöver öka när det gäller att specificera den högspecialiserade vården och skapa strategier och mål för den vård som ska bedrivas. Man behöver också ta ett större ansvar för måluppfyllelsen och för att bestämda strategier följs.

Det får dock inte gå så långt att det påverkar de mindre sjukhusens förmåga att kunna hantera det akuta uppdraget. Sveriges geografi är speciell. Utifrån det behövs alla de akutsjukhus som finns i dag, dels för att lösa tillgänglighetsproblematiken, dels för att kunna rädda liv vid akut livshotande sjukdom eller skada. Vi ska kunna leverera en god och jämlik vård i hela landet utifrån de förutsättningar som råder.

Fru talman! Det finns flera områden där staten skulle kunna ta ett större ansvar, såsom strategiarbete, högspecialiserad cancersjukvård, nationell helikopterorganisation, specifik barnkirurgi och övrig avancerad kirurgi. Arbetet med en nationell förlossningsplan och inrättandet av en nationell vårdförmedling är redan avtalat mellan Tidöpartierna. Vi ser att skillnaderna i svensk förlossningsvård är markanta, och givetvis kan detta inte fortsätta. Man behöver ta ett större ansvar när det gäller ny teknik och nya behandlingsformer som nu når marknaden på ganska bred front. Det gäller specifikt utvecklingen av genomsekvensering och precisionsmedicin.

Fru talman! Framtidens hälso- och sjukvård kommer att präglas av god och nära vård samt ökad digitalisering, detta för att vi över huvud taget ska kunna kompetenssätta denna verksamhet i framtiden. Tidöpartierna har därför kommit överens om satsningar när det gäller den digitala infrastrukturen inom vården och satsningar på primärvård och utvecklad sjukvård på landsbygd och i glesbygd. Närhetsprincipen och ett utökat mandat för primärvården kommer att leda till en bättre och effektivare vård för patienten. Det finns redan i dag goda exempel på hur man kan jobba i glesbygd. Vi har Glesbygdsmedicinskt centrum, som är en föregångare. Där har man drivit hälsocentralerna i Västerbotten till helt nya nivåer. Ett sådant arbetssätt minskar också trycket på våra sjukhus där man kan koncentrera sig på sina kärnområden. Rätt vård ska ges på rätt ställe.

Fru talman! Vi ser i dag en ganska stor psykisk ohälsa hos våra medborgare, och i Tidöavtalet gör man satsningar inom området. Dels ser man behovet av en nationell strategi inom området, dels är behovet av en nationell samordningsfunktion av yttersta vikt.

Psykisk ohälsa är vanligt förekommande i samhället. Trots detta är det fortfarande både stigmatiserande och svårt att prata om. Här finns stora vinster med att se till att primärvården har de resurser som behövs för att klara första linjens psykiatri. Även detta område är något som staten behöver ta ett övergripande grepp om, både när det gäller det förebyggande arbetet och uppföljningen av hur regionerna sköter sitt åtagande.