Fru talman! Låt mig börja med en kort historisk betraktelse i syfte att förklara varför det infördes ett nytt system för arbetskraftinvandring 2008.

Som vi vet hade vi en omfattande arbetsmarknadsrelaterad invandring under efterkrigstiden. På den tiden fanns det väldigt få restriktioner för dem som ville komma till oss och arbeta. Arbetskraftsbehovet var så stort att många företag, särskilt inom metall- och verkstadsindustrin, startade rekryteringskampanjer runt om i Europa. I vissa storföretag kunde uppemot en tredjedel av arbetsstyrkan bestå av invandrade medarbetare.

Denna öppenhet kom under attack i slutet av 1960-talet. Fackföreningsrörelsen krävde då ett stopp för konkurrerande arbetskraft från utlandet och fick det. Från och med början av 1970-talet och fram till 2007 var vår arbetsmarknad i praktiken helt stängd för utländsk arbetskraft. Det var en extrem form av arbetsmarknadsprotektionism som skadade vår tillväxtförmåga i en tid av växande globalisering där tillgången till rätt arbetskraft var en nyckelfaktor för att upprätthålla vår internationella konkurrenskraft.

Fru talman! Låt mig ge ett exempel på vad denna den stängda dörrens politik innebar i praktiken. Jag tar det från det delbetänkande som Kommittén för arbetskraftsinvandring, den kommitté som skulle föreslå den nya arbetskraftsinvandringspolitiken, presenterade 2005. Enligt de siffror som redovisas i det betänkandet kan det konstateras att det mellan 2000 och 2004 beviljades sammanlagt 231 411 permanenta uppehållstillstånd. Av dessa var det mindre än 1 procent, eller bara 1 806 stycken, som beviljades till tredjelandsmedborgare av arbetsmarknadsskäl under dessa fem år. I genomsnitt 361 personer per år, fru talman - så pass stängd var alltså vår arbetsmarknad.

Denna nästan helt hermetiska slutenhet var en produkt av precis den typ av myndighetsbaserad och i grunden fackföreningsstyrd arbetsmarknadsprövning som både socialdemokrater och vänsterpartister nu vill återinföra.

På den tiden skulle tillståndet sökas i förväg från utlandet från Invandrarverket, som i sin tur konsulterade Arbetsmarknadsverket, som i sin tur remitterade ärendet till berörd facklig organisation. Kontentan, fru talman, blev en arbetskraftsinvandring som kom så nära noll som det över huvud taget var möjligt. En sådan ordning eller någon liknande vore i dag än mer förödande för Sveriges utvecklingsförmåga än den var innan de nya reglerna trädde i kraft år 2008.

Fru talman! Det nya systemet för arbetskraftsinvandring från tredjeland som infördes 2008 bröt med den isolationistiska och invandringsfientliga politiken och har gjort det möjligt för Sverige att få ett mycket välbehövligt tillskott av arbetskraft. Mellan 2009 och 2022 har kring 230 000 personer från tredjeland fått arbetsrelaterade tillstånd i Sverige.

Om vi utgår från Migrationsverkets siffror för 2022 kan vi konstatera att nästan hälften av dessa personer jobbar i chefsyrken eller yrken med krav på högskolekompetens eller också, som i merparten av fallen, fördjupad högskolekompetens. Det betyder inte att det bara var dessa personer som gjorde en viktig insats för vårt lands välstånd.

Behovet av arbetskraft är mångfasetterat, och det system som trädde i kraft 2008 möjliggjorde att många arbeten som med all sannolikhet inte skulle ha utförts blev utförda. Med andra ord hade Sverige varit fattigare utan det bidrag av arbete och kreativitet som tiotusentals arbetskraftsinvandrare har gett oss under dessa 15 år.

Detta får vi inte glömma, fru talman, så att vi inte målar en onyanserad och i grunden osann bild av den arbetskraftsinvandring vi har haft sedan 2008 eller ännu värre frestas att återfalla i den typ av extremt protektionistiska och tillväxtfientliga system som vi hade tidigare. Därför kan vi sammanfattningsvis säga att det reformerade systemet för arbetskraftsinvandring, som infördes 2008, på det stora hela har varit en absolut nödvändig och dessutom mycket lyckad åtgärd.

Samtidigt måste vi uppmärksamma två besvärande omständigheter. Den första är att vi har en betydande outnyttjad reserv av arbetskraft i landet, inte minst bland många invandrade personer med relativt låg formell utbildningsnivå som ofta hamnar i ett för alla mycket skadligt och kostsamt bidragsberoende.

Den svenska arbetsmarknaden har under långa perioder präglats av en märklig paradox: vi har haft rekordhög långtidsarbetslöshet kombinerat med rekordhög brist på arbetskraft.

Att importera arbetskraft till jobb som borde kunna utföras av personer som i dag lever i ett arbetsmarknadsmässigt utanförskap är i princip ett tveksamt sätt att lösa behovet av arbetskraft. Sverige skulle i alla avseenden må mycket bättre om utanförskapet vad gäller arbetsmarknaden men också socialt och kulturellt skulle minska.

Fru talman! Den andra besvärande omständigheten i detta sammanhang är att det i en hel del fall har konstaterats att de gällande reglerna för arbetskraftsinvandring missbrukas på olika sätt. Slutbetänkandet från Utredningen om arbetskraftsinvandring är tämligen utförligt i detta avseende.

Konsekvenserna av det missbruk av arbetskraftsinvandringens regler och den exploatering av utsatta personer som i dag förekommer är allvarliga för de personer som blir utsatta för det, men också för andra arbetare och för arbetsgivare som blir utsatta för illojal konkurrens och lönedumpning. Den som vill ta del av en mer ingående och omskakande berättelse om hur detta utsatthetens och exploateringens skuggsamhälle fungerar borde läsa Liza Alexandrova-Zorinas nyligen publicerade bok Imperiets barn.

Fru talman! Om missbruket inte åtgärdas kan tilltron till hela arbetskraftsinvandringssystemet undergrävas. Det borde företrädarna för de partier som i grunden föreslår oförändrade regler, nämligen Centerpartiet och Miljöpartiet, fundera över. I dessa partiers motioner talas det om behovet av att skydda de så kallade gröna näringarna. Det är beaktansvärt. Men då borde man föreslå speciella regler och undantag för dessa näringar och inte ett slags status quo som de facto skyddar dem som missbrukar systemet och exploaterar utländska arbetare.

Fru talman! Regeringen förbereder nu en hel del viktiga förändringar inom detta område. Det gäller implementeringen av riksdagens redan fattade beslut om att höja inkomstgränsen för att bevilja arbetsrelaterade tillstånd till tredjelandsmedborgare men också att utreda ett helt nytt system för arbetskraftsinvandring.

Viktigt i detta sammanhang är både den generella inkomstnivån, som ska motsvara medianlönen i landet, och de undantag som fordras så att vi inte drabbar vissa sektorer av vår ekonomi med orimliga lönekrav.

Samtidigt ska det underlättas för högkvalificerad arbetskraft att komma till och arbeta i Sverige. Det är oerhört viktigt för att Sveriges konkurrenskraft inom högteknologisk industri och Sverige som forskningsnation ska stärkas.

Sammanfattningsvis, fru talman, är vi liberaler helt inställda på att åstadkomma en modernisering av reglerna för arbetskraftsinvandringen där öppenheten och flexibiliteten förstärks på de områden där Sverige behöver ett tillskott av utländska arbetare. Huvudinriktningen ska vara att ta till vara och stärka de många positiva aspekterna av den reform som infördes 2008 och samtidigt rätta till de aspekter som kan betraktas som problematiska.

Fru talman! Låt mig avsluta med att yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)