Herr ålderspresident! I dag har vi samlats här för att debattera ett av våra absolut viktigaste områden. Socialtjänsten är nämligen den instans i vårt samhälle där hela vår värdighet vilar. Ett land är varken stoltare, starkare eller mäktigare än hur det tar hand om sina medborgare. Det är i insatserna vars syfte är att se till att vi alla har rätt till ett fint liv som vi visar vilka vi verkligen är.

Dessvärre krävs inte mycket mer än en promenad genom någon av våra större städer eller en tur på tunnelbanan här i Stockholm för att se att samhället fundamentalt misslyckats med en av de mest primära grunderna: att se till att varje människa har ett eget hem. I vårt rika land sover människor av kött och blod i trappuppgångar, på madrasser under broar, i tunnlar och under enkla presenningar i våra parker. I isande kyla, piskande spöregn och till och med i snöstorm ligger mänskliga kroppar utlämnade till högre makter som avgör om de ska klara sig genom natten. Deras dröm är att det nästa natt ska ske ett mirakel, såsom att någon glömt en port eller ett cykelrum öppet, så att de får en natts sömn i värme.

För några år sedan träffade jag en man vid namn Kalle. Han hade tvingats till ett liv i hemlöshet och tog med oss en natt för att visa hur verkligheten ser ut för en människa som tvingas leva på gatan. Jag mår fortfarande fysiskt illa när jag tänker på allt han visade upp, de vidriga berättelserna han berättade om hur samhället mött honom, skadorna hans kropp lidit och våldet han utsatts för - hur han till exempel flera gånger blivit väckt av att en förbipasserande överförfriskad person helt sonika uträttat sina behov rakt över hans kropp.

På den naiva frågan från mig om vad han tyckte var värst med att vara hemlös svarade han efter lång eftertanke: Det är att jag är så fruktansvärt mörkrädd. Kanske har inga ord gjort så tydligt att hur vi än vrider och vänder på det är vi alla människor. Kalles lidande känns inte på något vis annorlunda för honom än vad det skulle göra för dig eller för mig.

Herr ålderspresident! För dem som inte ser alla människors lika värde eller helt saknar empatisk förmåga är det kanske lätt att låta detta djupa och högst inhumana politiska misslyckande skyllas på den enskilda individen. De ser personen som en missbrukare som på något för mig helt obegripligt sätt själv skulle valt detta tortyrliknande liv eller som någon som helt enkelt har sig själv att skylla. Om man är en av dem är det hög tid att tänka om, för inte ens de kommer undan den råa verkligheten.

Faktum är att Sverige de senaste åren har skapat en växande strukturell hemlöshet. Fler och fler ensamstående kvinnor, barnfamiljer, pensionärer och lågavlönade har fått det allt svårare att hitta en egen bostad eller att ha råd att bo kvar i sitt hem. Samtidigt ökar antalet barnfamiljer som vräks och därmed riskerar att hamna i hemlöshet. I nuläget är det oftast inte ute på gatan tillsammans med Kalle vi hittar dem, men deras tillvaro är inte så hemskt långt därifrån.

Jag undrar helt ärligt om människor i det här landet verkligen förstår vilka oerhörda konsekvenser den rådande bostadsbristen i kombination med vårt sönderslagna välfärdssamhälle faktiskt kan ge. Jag undrar om ni här i kammaren vet om att ensamstående mammor flyttar runt mellan olika vandrarhem eller hotell i väntan på en bostad eller att det finns barn som inte vet från vecka till vecka var de ska vakna och äta sin frukost eller om de kommer somna i samma säng. Jag undrar om ni vet att orsaken kan vara att de helt enkelt har för lite pengar för att komma in på den vanliga bostadsmarknaden, att de blivit sjuka eller förlorat sitt jobb. Jag undrar om ni här förstår att det finns pensionärer som tvingas bo på tillfälliga boenden för att de inte klarar sin ekonomi för att pensionen helt enkelt är för låg.

Men detta är verkligheten i dagens Sverige. Över 15 000 barn lever i vårt land utan en varaktig bostad. Tro mig, ingen av dem har hunnit göra sig skyldig till ett liv utan grundläggande trygghet.

Herr ålderspresident! I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna slås fast att rätten till bostad är en grundläggande mänsklig rättighet. Även av den svenska regeringsformen framgår att det allmänna ska trygga rätten till bland annat en bostad. Men i verklighetens Sverige förvägras alltså allt fler rätten till ett eget hem. Den ekonomiska krisen tillsammans med regeringens obefintliga bostadspolitik kommer inte att bättra på denna utveckling.

Kan någon i den här kammaren förklara för mig hur man i ett läge där såväl bostadsbrist som hemlöshet är ett lavinartat växande problem kan fortsätta att låta vräkningar av barnfamiljer öka? Faktum är att den nuvarande regeringen till och med vill att fler barnfamiljer ska vräkas. Hur går det ihop med alla vackra ord i utskottet om att stå upp för barns rättigheter? Kan någon förklara för mig hur detta går ihop med barnkonventionen, som nu är svensk lag?

Vi i Vänsterpartiet har länge kämpat för en bostadspolitik för folket med ökat bostadsbyggande, stärkt allmännytta och hyror som människor har råd med. Det visade om inte annat vår framgångsrika strid för att stoppa marknadshyrorna. Vi har omfattande politiska förslag där alla människor, oavsett vilka de är, ska ha rätt till ett hem. Det är helt grundläggande för att Sverige ska vara ett värdigt land. Vi kräver att regeringen omedelbart stoppar alla vräkningar av barnfamiljer. Inget barn ska växa upp utan ett riktigt hem. Vidare menar vi att regeringen ska genomföra en nationell kartläggning av hemlöshet och en nationell strategi med en tydlig nollvision för att ingen ska vara hemlös. Sist men inte minst anser vi att regeringen ska se till att Bostad först-modellen ska bli norm över hela landet.

Herr ålderspresident! Ett land är aldrig starkare, stoltare eller vackrare än hur det tar hand om sina medborgare. Att se till att ett land kan erbjuda sitt folk ett hem att bo i är det mest grundläggande vi kan begära av en regering.

Jag yrkar bifall till reservation 18.