Herr ålderspresident! Jag står här för att helt kort sammanfatta: Detta är nog bland de absolut viktigaste uppgifter ett samhälle har. Väldigt mycket klarar vi människor själva, ska vi få råda över själva och ska vi få styra själva. Men när det brister under livet, under kortare tid eller längre, herr ålderspresident, måste samhället finnas där.

Vi har länge haft brister. Vi har förbättrat dem steg för steg, men många saker finns kvar att göra.

Det handlar inte minst om vuxna människor i hemlöshet. Där är metoden Bostad först äntligen på väg, så att man slipper välja att först vara hemlös och bli av med sitt beroende för att sedan få en bostad. Det handlar också om bättre insatser för beroendevården och bättre stöd för människor som behöver en ny chans i livet.

Det handlar förstås även om barn som far illa, herr ålderspresident. Det är ofta barn som är barn till någon som själv farit illa som liten och som sedan blivit en vuxen förälder som inte mäktar med. Det krävs ganska stora synvändor i vårt sätt att se på föräldrarätt och barnens rätt för att sätta barnens rätt först. Det gäller till exempel mellantvång, att föräldrar ska kunna tvingas till vård om deras agerande, deras sjukdomar och deras problematik ställer till det för deras barn och utsätter dem för fara.

Men det ska också finnas möjligheter för samhället att hjälpa barnet när föräldrarna inte vill det, utan att för den skull släppa fokus på att det finns ett problem i sig när föräldrar inte vill att deras barn ska få stöd. Mellantvång behövs, och nu är det på väg.

Herr ålderspresident! Brottsförebyggande insatser på bred front är också på väg. Det är jag väldigt glad över. Det handlar om en reformerad socialtjänst med fokus på de problem vi ser tydligt i vårt samhälle i dag men som kanske inte var lika uppenbara när socionomutbildningen en gång lades upp. Det handlar om att stärka lärares möjligheter och möjligheten till föräldrastöd så att föräldrar klarar mer. Det handlar om sociala insatsstyrkor, som ser till att barn inte behöver åka av vägen utan kan bli vuxna individer, växa som människor och själva klara sina liv.

Det handlar också om bättre tillsyn och bättre verktyg för att upptäcka brister när vi som samhälle tar över ansvaret för ett barn men det ansvaret inte håller fullt ut.

Herr ålderspresident! Vad vi än gör på den här fronten får vi inte glömma att allt detta, samtliga våra beslut, förutsätter att vuxna människor i barnets närhet, eller i den vuxnes närhet när en vuxen far illa, vågar fatta beslut och kliva in och hjälpa. Det gör det helt oundgängligt med insatser mot hot, mot våld, mot förolämpningar och mot sätt att skapa rädsla hos socialtjänsten och socionomer.

Oavsett kunskap, metoder och möjligheter är det klart att den vuxna som hånas eller skräms inte kommer att kunna hjälpa någon att komma på rätt köl. Därför är jag glad över det arbete som nu är på väg. Det handlar om en lagrådsremiss, för att skärpa den straffrättsliga påföljden när människor i socialtjänsten utsätts för hot och våld. Det handlar om tilläggsuppdraget till utredaren för att se till att även förolämpning måste bli ett brott som leder till helt andra konsekvenser än i dag.

Slutligen vill jag säga - det låter kanske lite tröstlöst - att jag tror att mycket av det vi gör i denna kammare och som människor gör inom socialtjänsten och i skolan för de barn som har det allra svårast många gånger kan kännas lite som Sisyfos knuffande av den där stenen uppför kullen. Jag tänker att det enda sättet för oss att få upp denna sten är att göra som Albert Camus sa: Vi måste tänka oss Sisyfos lycklig när han gör det.

Vi får inte ge oss. Vi måste tänka att det är värt vartenda försök, vartenda beslut vi fattar här, varenda debatt vi har och når en majoritet i fråga om åtgärder och varenda insats som gör att socialtjänst, lärare och föräldrar får lite bättre möjligheter att ge människor en friare framtid.